Nöjeskrönikan: Hemska sanningar storartad underhållning
Samtidigt drivs journalisten och filmaren Moore av en självklar kärlek för sitt land, eller vad det kunde och borde ha varit. Denne frilansande vapeninspektör granskar saker som är så dumma att man glömmer stänga munnen. Som banken som ger bort ett gevär med varje nytt öppnat konto. Som att vita poliser utgår ifrån att vad svarta män har i händerna mer troligen är ett skjutvapen än en plånbok eller en mobiltelefon. Rundlagd, orakad och klädd i illa sittande arbetarkläder har filmaren från Flint, Michigan, etablerat sig som USA:s dåliga samvete nummer ett. Moore verkar vara den ende - åtminstone den ende med en egen tv-show - som inser att självgodhet och ointresse för social utjämning rimmar illa med de ideal som slogs fast av landsfäder och oavhängighetsförklaringar men numera bara skymtar på seriesidorna. I dokumentärer som "Roger och jag" och "Bowling for Columbine", med premiär på Göteborgs filmfest den här veckan, siktar Moore in sig på Amerikas hjärtlösa brist på socialt samvete och på vapenfixeringen. För den vita medelklassen är skjutvapnen snuttefiltar och leksaker, och det är ingen hejd på vilka bortförklaringar man tar till inför de med jämna mellanrum återkommande katastroferna. Man skyller på "ondskan", eller Marilyn Manson. Sak samma, eller hur? Skolmassakern i Columbine, då två elever löpte amok med automatvapen, skylldes exempelvis på skräckrockaren Manson. Moore angriper syndabocksattityden med satanisk, spelad naivitet. Attentatsmännen var ju, bisarrt nog, samma morgon med på en vanlig bowlinglektion. Kanske var det bowlingens fel? Ja, man slås sällan av något analyserande djupsinne i Moores reportage. Snarare är det fråga om humor, i kombination med det slags sunda bondförnuft som man i bästa fall slås av om man tar ett steg tillbaks och upptäcker att man stod i en hundskit. Sin vapenskepticism till trots sparar Moore och hans medarbetare aldrig på krutet. De försöker etablera figuren Pistol Pete som maskot för vapenlobbyn, och drar iväg med denna gosedjursindustrins mardröm till skolklasser och lobbyistkorridorer. För att ge tobaksindustrin en varm, om än ironisk kram, samlar Moore en kör av cancerdrabbade som fått strupen bortopererad och låter dem brumma julsånger för cheferna på Marlboro. Han låter rika börsmäklare kasta pajer på fattiga hemlösa. Det är dumt, det är elakt, det är skitkul. Från maktens korridorer blir Moore utslängd lika ofta som hushållsoporna, men inte förrän han dragit ner brallorna på dem som förtjänar att förlöjligas: fifflande politiker, ansvarslösa storföretagare och cyniska påtryckare. Men han driver aldrig med den lilla människan, utan stöder henne med sitt engagemang. Jag vill föda hans barn. Jag måste få vidarebringa en nyhet som svenska media av någon anledning missat. Många tjejer bär guldringar de fått av mormor - men i Kanada finns en tjej med en diamantring som är hennes mormor. Enligt nyhetsbyrån AP. Vi är ju kolbaserade varelser, och kol ska vi en gång åter varda. När Edna MacArthur från Alberta nyligen dog vid fyllda 80 år samlades hennes aska, som brukligt är, i en urna. Men när familjen fick höra talas om att det i Italien finns en firma som tillverkar syntetiska diamanter av pressat, upphettat kol, ja då var saken klar. Numera gnistrar mormor Edna i en 1/4 karats sten på dotterdottern Tracey Somervilles finger. 2 000 dollar kostade det, vilket familjen noterade var billigare än en konventionell begravning. Nu väntar vi bara på att Saddam Hussein ska utvinna anrikat uran ur sin farmor, och Michael Jackson låta sig pressas till en uppsättning lyxiga schackpjäser. Vita, naturligtvis. Själv kan jag mycket väl tänka mig att en dag förvandlas till ädelsten. Jag var ju redan i levande livet briljant. Lars Thulin undrar om det nu är fritt fram att täta Hallandsåstunneln med chips.
