Nöjeskrönikan: Efter Roskilde
I Roskilde rusar man från upplevelse till upplevelse. Är det inte något spännande band eller någon exotisk maträtt så är det en märklig performance, cyklande grisar eller gubbar som studsar fram på krockkuddar både fram, bak och undertill. Och då talar jag om hur en nykter person upplever festivalen. Nykter var även New Orders Peter Hook, som intervjuades i festivalblaskan Roskilde Daily, med ungefär lika många blad som Allehanda på den gamla fullformatstiden. "Folk dricker en hel del här", tyckte Hook. "Ni verkar dricka mer än ni tar droger här, är det inte så?". Reportern tvingades medge att det nog togs en hel del droger på området också. "Verkligen?" sa Hook och liksom sken upp. "Vardå någonstans?". En av de få konserter jag såg från början till slut var Bob Hund på stora scenen. Thomas Öberg var på sitt allra som mest leklystna humör, föreföll oimponerad av den "elefantkyrkogård" som låg framför honom och höll ett obetalbart mellansnack. Bland annat hotade han att "köra upp en tältpinne i röven" på oss. "Så att ni dansar rakt för en gångs skull!". Denna förolämpning tog publiken med förtjusning, liksom alla Öbergs "håll käften medan jag snackar!". Det tog ett tag, men till sist lärde vi oss att besvara skället rätt. Tänk er 10 000 röster som gastar "håll käften, gubbdjävel!". Öberg blev rörd över gensvaret. "Nu börjar vi kommunicera", sa han muntert. "Aldrig har jag blivit så glad över att bli kallad gubbe!". Årets besvikelse var New Yorkbandet Televison, legendariska stilbildare för 25 år sedan men numera, återbildade och drogfria, tämligen tama och oinspirerade. Årets mest besvikna var säkert Steve Earle, som drog så lite publik att man som åskådare kände sig som medlem i någon suspekt sekt. "Suspekt sekt", förresten, vilket bra bandnamn! Skicka mig er första platta som tack. Syskonparet Jack och Meg White, i hjärtskärande skramliga bluesduon White Stripes, sas ju inte alls vara bror och syster utan Herr och Fru. Sedan sas det att de snarare var Ex-herr och Ex-fru. Hur som helst, årets syskonkärlekspris måste ändå gå till dem. När Jack med sin gitarr klev runt Megs trummor - alltid parkerade på snedden - och knuffade henne framåt och satte sig på samma trumpall, rygg mot rygg, då var det rent gripande. Finns det hjärterum så finns det stjärterum. Äldst på festivalen var den grå eminensen Strand i Berlevågs manskör. 96 år och ute på sitt livs äventyr med den norska kören, som blivit kult efter dokumentärfilmen "Häftig & begeistrad". Strand sa om sin höga ålder: "Det finns ett ordspråk om familjen Strand: de dör aldrig - de måste skjutas!". Black Rebel Motorcycle Club kom med sin riktige trummis, som missade den första Europasvängen i våras. Engelsmannen Nick Jago saknar nämligen arbetstillstånd i USA, och kommer inte att bli insläppt igen. Så därför har hela gruppen omlokaliserats till London. Några USA-turnéer är inte aktuella i det närmaste. Men killarna gillar Europa. "Vi skulle vilja bo i Spanien", säger gitarristen Peter Hayes och tillägger sedan, insiktsfullt: "Fast vi känner ingen där". Förre festivalgeneralen Leif Skov har de senaste 22 åren mest rusat runt på Roskilde och smort festivalsmaskineriet. Men mycket musik har han, paradoxalt nog, inte hört. Till artister som Neil Young eller U 2 har han smitit iväg, men annars har det mest varit jobb. När han kunnat slappna av, framåt tre-fyratiden på morgonen, har han brukat sätta sig på en kulle och njuta en öl medan solen stiger över tältplatsen. I våras avgick han, i kölvattnet efter den dränerande upplevelsen med dödsolyckan 2000. Så årets festival var den första han kunde uppleva. Och Leif Skov kunde ses lufsa omkring på området, bli pussad av unga fans och tänka filosofiska tankar som "man kan inte både sitta i flaggstångens topp och samtidigt vara en gräsrot". Och han sägs ha haft ett lyckligt smil på läpparna. Lars Thulin är nöjesskribent på Allehanda och tar gärna emot pussar av läsare. Kvinnliga, i alla fall.
