Nöjeskrönikan: Det förpliktigar att stå i strålkastarljuset
Applåderade gjorde förstås inte alla på Oscarsgalan, när Moore använde sitt ögonblick i strålkastarljuset osportsligt och angrep George W Bush. Stackars försvarslöse George. Och när Oscar-arrangörerna förstod vartåt det lutade - sannolikt de enda som blev överraskade - så drog de på med musik och kapade Moores tacktal. Och då hade han inte ens lurviga björnöron på sig. "Vi lever i fiktiva tider", sa dokumentärfilmaren Moore. "Där fiktiva valresultat utnämner fiktiva presidenter. Vi lever i en tid när en man skickar oss i krig av fiktiva orsaker". Det här väcker frågor om artisters benägenhet att göra moraliska ställningstaganden, något jag själv håller för berömvärt. Den som har strålkastarljuset på sig blir en förebild, och den som har fått en plattform bör använda den. Det behöver inte handla om politik, även om det inger respekt att som exempelvis Bono i U 2 kavla upp ärmarna och starta en lobbygrupp för att befria tredje världen från dess skulder. Det finns förstås avarter. Som Pugh Rogefeldt, ja-sidans ende artist i kärnkraftsomröstningen. Eller Paulo Roberto som lobbar för att folk ska få betalt för att slå varann på käften i offentliga sammanhang. Och som glatt lånar ut sitt kändisnamn åt upprop för EMU, bara han får en slant för besväret. Helst i Euro. Tyvärr kan även välmenande ställningstaganden resultera i den politiska korrekthetens dödskallestämpel, ett brott mot underhållningsbranschens första lag: att alltid vara underhållande. En hel del käkar gäspades exempelvis ur led när Sting tog ställning mot regnskogsavverkningen. Orättvist. Att Sting kramar regnskog är ju det mest spännande med honom. Aldrig påhoppbara är dock ställningstaganden för andra artister. Ett bra sätt för rockband att visa sig sympatiska, trots att de plötsligt spelar på arenor som är för stora för allt utom deras egon, är att plocka med sig förband de själva gillar och vill lyfta fram - hellre än någon som skivbolaget händelsevis lanserar. Det behöver naturligtvis knappt tilläggas att artisten som ska uttrycka en åsikt bör tycka något som på ett djupgående sätt överensstämmer med mitt synsätt. För övriga finns alltid möjligheten, som för alla andra, att skriva anonyma insändare. På tal om Oscar - visst är det kul när priser har smeknamn? Norges filmpris heter Amanda, Finlands heter Jussi. Lucas är ett tyskt barnfilmpris, och den danska motsvarigheten heter Buster. I Danmark kan man också vinna en "Bodil", vilket innebär att man fallit filmkritikersammanslutningen kollektivt på läppen, eller en "Robert" från Danmarks Filmakademi. I Frankrike delar man ut en "César", spanjorerna får en "Goya", en klumpedump till byst som, får man förmoda, föreställer konstnären med samma namn. I Cannes vinner man palmer, som i Trelleborgs Allehanda förr. Italiens äldsta filmpris är det sicilianska "Silverbandet". I Mexiko kan man få en "Ariel", i Taiwan kan duktiga filmmakare galoppera hem på en "Golden Horse". Samlar man på djur - och samtidigt råkar vara filmskapare - åker man med fördel till Venedigs filmbiennal. Där kan man vinna guldlejon, och det är inte kattskit. Även tjeckiska film- och tv-akademin delar ut lejon, fast i kristall. Köpenhamns filmfest har en "gyllene svan", Berlinfestivalen delar ut björnar. Som möjligen kan heta Oscar, det vet man inte. Svenska Filminstitutets fulcharmiga guldbagge formgavs av konstnären Karl Axel Pehrson, sannolikt efter en mardröm där han förföljdes av mördarsnytbaggar. Engelsmännen har sin Bafta, British Academy of Film & Television Award. Men där bär priserna pompösa namn som "Anthony Asquith Award for Achievement in Film Music" och är inte alls roliga. Utom för mottagaren. Tv-världens Oscar heter Emmy, medan Europas Oscar tillhör EFA, European Film Academy i Berlin. Förr kallades de Felix, men sedan fylldes juryn med tråkmånsar och det blev bara EFA Awards. Ta ett gott råd: Knackar folk på dörren så fråga först om de är tråkmånsar innan du släpper in dem. Lars Thulin skulle helst vilja vinna en "Frasse".
