Nöjeskrönikan: Den roligaste leksak en vuxen man kan ha
Det var visserligen bara jag som hört allt det där, men ändå. Den uppsättning med V-Drums - virtuella trummor - som jag fick tillfälle att leka med lånar ny blossande färg på kinderna åt begreppet "glad som en speleman". Som elektronisk trummis behöver man inte ens förnedra sig med plastiga synttrumset längre. Man kan sätta nätskinn på ett vanligt trumset, koppla in kontaktmickar och hamra på som en svartjobbande snickare hemma i sitt eget vardagsrum, utan att grannarna hör mer än ett svagt tick-tick-tick som lika gärna skulle kunna vara en berusad fladdermus som spelar kastanjetter i ventilen. Ferraris och Rolexklockor, det är blaha blaha. Ett virtuellt trumset är den bästa leksak en vuxen man kan skaffa. Man kan inte ha roligare med kläderna på. Inte för att man behöver ha kläderna på, förstås. Svindyrt är det naturligtvis - men rena loppisfyndet jämfört med en Ferrari. Wilmer X är tillbaka och spelade för kung och fosterland, bokstavligen, på idrottsgalan i Stockholm. Huruvida Vickan och Madde kände för att stuffa runt till "Vi som blommar sent" och om kungen kunde känna igen sig i titeln väntar vi ännu på att få höra från hovet. För att få se Wilmer-premiären var vi i sällskapet Aktivt Ointresserade av Sport tvingade att genomlida en gala som dels tydliggjorde varför idrottsmän valt att göra karriär av annat än att stå vid en mikrofon, dels att sportkommentatorer är bäst när de bara har sekunder på sig att formulera sig. Vitsigheterna föll som furor i backen. Riktigt pinsamt blev det när Sportspegelns kvinnliga kommentatorer, Katarina Hultling och någon vars namn jag sätter en viss ära i att aldrig ha hört, representerade "bredden" inom svensk sportjournalistik och hänvisade till sina rumpor. Sånt kan få en att längta efter ett barmhärtighetens reklamavbrott. Hur som helst, Wilmer är i god form, att döma av playbackframträdandet. "Vi som blommar sent" lever högt på Nisse Hellbergs popkänsla, även om låten, ett tufft "Lust For Life"-komp till trots, parkerar sig bland det mjäkigare låtmaterialet. Singeln släpps 10 februari, fullängdaren "Lyckliga hundar" två veckor senare. Det finns en vers och en refräng att höra på www.emi.se, för er som missade idrottsgalan - lyckliga ostar. Konstigare människa än Michael Jackson finns inte, det visste vi redan före måndagens BBC-dokumentär "Jackos miljoner". Men att Jacko nu vill lämna jordekontakten och göra sin "moon walk" på månen, det var en nyhet. Rotandet i Jacksons scenutrustning resulterade även i fyndet av ett par öppnade tuber med hudblekningskräm - say no more. Dokumentären skämdes av en upptagenhet med stjärnstatus, pengar, en raljerande ton ("Här ser vi en bild på Michael Jackson och ET - det är Michael till vänster") och det faktum att Jacko inte själv medverkade. Men den gav bilden av en störd men begåvad och stenhårt jobbande excentriker vars imperium är i gungning. Ett privat zoo och shoppingnotor i JAS-klass tar ut sin rätt, och Jackson lånar tydligen stora belopp på sina tillgångar av mark och Beatles-låtar. Även om två miljoner sålda ex av senaste plattan "Invincible" inte är så småpotatigt som dokumentären ville göra gällande ligger den långt från 80- och 90-talens storsäljare. Det blir allt mer uppenbart att stjärnans underliga hobbies - gnuggningar mot småpojkar, tupplurar i syretält, baby-skakning i hotellfönster - alienerat många fans. Vi kan i fortsättningen lugnt utgå ifrån att allt vi hör om Michael Jackson är sant. Pophistorien rymmer inget mer tragiskt livsöde sedan Elvis nedgång och fall. Och vi talar inte mer om näsan. De mortuis nil nisi bene - om de döda inget annat än gott. Lars Thulin tänker inte döpa sina barn efter sig själv. I alla fall inte två stycken.
