Nöjeskrönika: Festivalsommar med repriser

Dess värre får man vid en snabb översikt en känsla av "samma festival, annan plats". Europa rymmer uppenbarligen bara ett visst antal samtidigt turnerande artister. Men för arrangörerna måste det vara ett smärre helsike att hitta artister som kan profilera den egna festivalen. Som att få sin höstack att överglänsa alla andras genom att kasta in en kråsnål. På torsdag inleds den tjugonde Hultsfredsfestivalen, och även om startfältet är fullt av både stjärnor och okända kan jag inte känna någon riktig spänning. Bortsett från stämningen av svensk folkpark och björkarnas chanslösa sus i bullret av Rammstein (igen), Suede (för tredje gången), Chemical Brothers (dito) och New Order (ett studioband som aldrig riktigt fått kläm på vad som är fram och bak på en scen). Även Roskilde (27-30 juni) ägnar sig åt mycket upprepningar, och även där hittas New Order (igen) och Chemical Brothers (dito), plus Garbage (igen) och Red Hot Chili Peppers (igen), men tack och lov även exempelvis Manu Chao och White Stripes. Annars brukar Emmaboda 8-10 augusti vara minst förutsägbara. De samlar band ur rockens undervegetation, sådana som blir stora nästa år eller som kunde bry sig mindre om huruvida de någonsin blir det. ETT POSTUMT, DJUPT KÄNT "GABBA GABBA HEY" till Dee Dee Ramone, som gett sig av till Det Stora Giget i Skyn, där bandet nu börjar bli förfärande fullt av femtiotalister ur punkgenerationen. Joey Ramone, Stiv Bators, Sid Vicious samt Johnny Thunders, som hela sin karriär följdes av det olycksbådande säljargumentet "se Johnny i kväll - i morgon är han död" Dee Dee Ramone var basist och tongivande medlem i Ramones, New Yorkbandet som tog rocken tillbaka till de simpla rötterna och ner till gatunivå bland limsniffande ungar och aparta existenser i Queens. När sedan punkvågen ebbat ut gjorde han något som ingen annan gjort - bytte sida, klev tillbaka ner på gatunivå och blev hiphopare. Resultatet var visserligen av tveksam musikalisk kvalitet, men inställningen ändå berömvärd. På gamla dar återvände Dee Dee till punken och dess värre även till det knarkmissbruk han kämpat med länge. Att heroin bär stämpeln "Socialstyrelsen rekommenderar sex till åtta begravningar om dagen" borde vara plågsamt uppenbart för de flesta. Liksom att en artist aldrig är kreativ tack vare knarket, utan trots. I SKIVBRANSCHEN ägnar man sig mest åt att oja sig över den gräsbrandshärjande hembränningen. Övrig tid går åt till att förklara att cd-skivor inte alls, som konsumenten så lätt förleds att tro utan ordentlig vägledning, är för dyra, utan, in fact, något alldeles uppåt väggarna på tok för billiga. Nu har dock spårats ett nytt inslag hos skivmogulerna: en gnutta självironi. I ett citat vidarebefordrat av Musikindustrins nyhetsbrev säger nämligen EMI:s stormufti Eric Nicoli följande: "Jag påminns ofta om att EMI är en industri som är i ohejdbar nedgång, uselt skött av överbetalda, inkompetenta, teknofobiska egoister som marknadsför överbelönade artister med tveksam talang och kort hylltid". "Industrin är också", fortfor Nicoli, "uppenbarligen en som får skjortan lurad av sig av pirater - och inte bara pirater inom vanlig, gammaldags organiserad brottslighet, utan även internet-pirater och lekplatspirater - och vi har alla i åratal blåst konsumenter med överprissatta cd-plattor, samtidigt som vi smutsar ner våra ungdomars sinnen med opassande sångtexter. ""Till yttermera visso kan man förmodligen även skylla oss för den stigande brottsligheten, drogepidemin, usel standard inom utbildningsväsendet, sent ankomna tåg och David Beckhams skadade ankelled - vilken, fick vi höra av premiärministern i parlamentet, hotar freden i världen". Vad Tony Blair sa om Beckham och världsfreden har jag missat, men låt detta bli en lektion: gamla läskiga skivbolagsgubbar behöver också kärlek ibland. Lars Thulin är nöjesskribent på Allehanda och använder en stuntman på sin bild-byline i tidningen.