När Sverige var som allra bäst

Ny bok. Men det är ändå VM i fotboll, som helt dominerar idrottsåret 1958, när Sverige spelar finalen mot Brasilien den 29 juni, då står hela landet Sverige stilla. Det är femtiotusen på Råsunda, tre miljoner ser matchen på TV och resten lyssnar på Lennart Hyland på radio.

När namnen kommer fram som Egon Kjerrman, Rockfnykis och Little Gerhard, då verkar det så avlägset i tiden, det känns så längesedan, tiden med Rekord-Magasinet och Per Stigmans äventyr, samlarbilderna och Magnus Skjorta Bergström från brukslaget Degerfors, de vita och de röda. Men det är bara en nanosekund, femtio år! Så går nostalgihjärnan igång och plötsligt kommer Brasiliens laguppställning som ett rinnande vatten - Gylmar, Djalma Santos, Nilton Santos … Och så Sverige den elegante Nils Liedholm och den olycklige Sven Axbom! Brasilien hade förberett sig till tänderna, bokstavligt talat, alla spelare blev noggrant undersökta, ett nytt VM-fiasko ville undvikas. Undersökningen var nedslående, de flesta led av parasitsjukdomar, många var undernärda, en hade syfilis och två hade blåskatarr, inte nog med det, i genomsnitt måste laget laga 14 tänder var.

Även spelarnas intelligens och psykiska status slogs fast, Garrincha fick mycket låga värden och Pelé fick ett värde i mitten och bestämdes som tydligt infantil.

Arne Norlin, barnboksförfattare och journalist, har skrivit boken om idrottsåret 1958, men också en bok om Sverige på 50-talet, om serietidningar, ATP-val, godis, raggarbilar och låten, som vi alla minns, Buena Sera.

I boken finns statistik och fakta i mängder, ett rikt illustrationsmaterial, intervjuer med många stjärnor som Agne Simonsson, Kurre Hamrin och den tyske målvakten Fritz Herkenrath, som släppte in Kurre Hamrins 3-1-mål i semifinalen.

Det finns ett digert personregister på nästa tio sidor, jag känner igen namn från Alfa-pastillernas tid, namn som Ivar Eidefjäll och Gösta Löfgren, det står att läsa om Brigitte Bardot, men inte om Anita Ekberg, arbetarflickan, som själv fick leva det ljuva livet.

På 50-talet gick den svenska exportindustrin på högvarv, det var både pappersmassa, järnmalm och kullager och så Anita Ekberg. Italienarna älskade henne, nostra Anitona.

Men det är bagateller, det är en riktig praktbok om rekordår, fotboll och med ett Sverige med knappt någon arbetslöshet, men också om mygel och hyckleri, särskilt i de ändlösa diskussionerna om amatörbegreppet, en typiskt svensk diskussion. Men det verkar så avlägset att läsa om transporter av landslaget, primitiva träningsmetoder och småpengar.

Det är långt borta från vår tid och ingen tid för guldgossar som Zlatan och Beckham!