När flykt blir arkitektur

D en mörka berättelsen om familjen Winchesters öde börjar under senare hälften av artonhundratalet, i hjärtat av de amerikanska pionjärmarkerna. William Wirt Winchester utvecklar då geväret som kom att revolutionera den laglösa västern. Geväret som fick Winchesters namn är välbekant, det bars av alla från Sitting Bull till Buffalo Bill och den beryktade Calamity Jane ryktas ha använt det såväl för att undanröja motståndare och som ett verktyg för sin sexuella tillfredställelse.

Geväret blev en enorm försäljningssuccé och William Wirt och hans unga fru Sarah blev mångmiljonärer mer eller mindre över en natt. Västern var vild och lagens långa arm nådde inte ut till alla hörn av det nya landet, så oräkneliga var de som föll för gevärets effektiva kulor.

Vad som från början verkade vara en klassisk amerikansk framgångshistoria förvandlades snabbt till en mardröm. Paret Winchesters dotter dog redan ett år efter introduktionen av geväret på marknaden och inom ytterligare två år så var även Willliam Wirt också död.

Den unga änkan kastades in i ett förvirrat tillstånd av sorg och mörker och kontaktade ett spiritistiskt medium för att få svar på vad hon skulle göra av sin sönderslagna tillvaro. Lika populärt som Winchestergevär var andeseanser vid den här tiden så det var ingenting märkligt i sak att ta råd av de döda. Mediumet förmedlade William Wirts ande som meddelade Sarah att anledningen till deras olycka var hämndgiriga spöken efter de olycksaliga som fallit offer för familjens populära gevär.

Williams ande gav vidare instruktioner till sin förtvivlade hustru – att hennes enda möjlighet att undkomma var att ge sig av mot västkusten och påbörja konstruktionen av ett hus som aldrig fick avslutas. Detta var tänkt att förvirra de osaliga andarna så att de inte skulle kunna nå henne. Sarah som vid den här tiden tjänade tusen dollar om dagen – en astronomisk summa år 1885 – satte omedelbart igång projektet på mediumets inrådan.

Hon köpte ett stort stycke mark i San José, Kalifornien, anställde hundratals arbetare och påbörjade det bygge som inte skulle avslutas förrän dagen hon själv tog slut.

24 timmar om dygnet, 365 dagar om året pågick arbetet i ett rasande tempo. Änkan Winchester var mycket hemlighetsfull vad det gällde sina planer, ingen arkitekt anställdes, inga ritningar fanns och hon tog alla beslut själv.

De olika bygglagen hölls också ovetandes om varandras direktiv i arbetet på huset, inte ovanligt att man fick mura en vägg bakom en dörr som ett annat arbetslag precis installerat. Huset fylldes av lönngångar, återvändsgränder och trappor som slutade i taket eller – som någon slags Escherteckning – tillbaks i sin egen början. Allt detta var del av Sarah Winchesters strategi för att hålla ilskna andar och annat på armlängds avstånd.

Sarah själv flyttade konstant runt huset, hon sov högst en natt per rum innan hon flyttade vidare till nästa.

Det fanns endast ett rum hon använde dagligen, här hade hon sina egna privata seanser. Detta rum var strängt förbjudet att vistas i för någon annan än henne själv och rummet har blott en ingång men tre utgångar. Två av dessa är återvändsgränder men den sista byggd, i sann Narnia-anda, leder till baksidan av ett skåp i en annan del av huset.

Under 38 år pågick arbetet på The Winchester House, ingen vet helt säkert hur många rum som funnits då det aldrig funnits ritningar eller annan information. Siffror som cirkulerar talar om 147 öppna spisar och 10 000 fönster.

Byggnaden skakades av den stora Kaliforniska jordbävningen 1906 och delar av det rasade. Sarah bekymrade sig inte särskilt över detta, hon fortsatte bara hålla konstruktionen igång.

När hennes hjärta gav upp den där tisdagen i september 1922 så sattes också samtliga hammare och cementhinkar till vila och huset övergavs. Nuförtiden flockas turister till Winchester House och som i en sorts mörk version av Disneyland vandrar de runt i denna ensamma kvinnas arkitektoniskt manifesterade sorg, förvirring och flykt.