Musiken tar köksvägen till Gudruns hjärta

Det är inte semester än för förre vänsterledaren och numera FI-talespersonen Gudrun Schyman. Valkampen har startat och motvindar blåser för Feministiskt Initiativ – även om hon upplever det som att det börjat vända nu. Hon har talat i Almedalen, och sedan var det hem till gården utanför Gladsax för att baka bullar till Kiviks marknad. "En potent kvinnorörelse måste givetvis ha stånd på Kiviks marknad", säger hon med glimten i ögat.

Paradoxalt nog, för en kvinna som predikar kvinnlig självständighet, har Gudrun Schymans musiksmak formats rätt mycket av de män hon haft sällskap med. Gudrun har nyfiket följt efter och plockat upp de artister och sånger hon gillat, men inte sökt mycket på egen hand.

– Tyvärr har väl jag ofta fått rollen av den som skruvar ner och stänger av, bekänner hon självironiskt.

– Men jag gillar musik. Fast helst går jag på konserter. Min skivsamling är ett virrvarr, och inte resultatet av något planerat. Det blir som det blir.

Kanske kan försummelsen härledas till barndomen.

– Som liten drömde jag om att spela piano. Men vi hade inget piano och inga pengar heller, berättar hon.

Skolans kör togs ut av en sträng musikfröken som satt vid pianot och uppmanade Gudrun att sjunga en psalm. Gudrun passade inte, och så var det med det.

– Jag drog väl slutsatsen att sång är inte för mig, och det har jag levt med, berättar hon. Samtidigt tycker jag det är förfärligt roligt att sjunga. I vuxna år tog hon faktiskt revansch. Hon sveptes med i "Alla kan sjunga"-vågen, och avslöjades med det vanligaste kvinnofelet – att sjunga för högt. Gudrun var ju inte sopran, utan alt.

– Det var en upplevelse. Som att lära sig ett nytt språk, beskriver hon. Man rör vid något och kommer åt saker som man inte alltid är medveten om. För mig var det som att erövra kunskap om mig själv, som den där tanten vid pianot skrämt iväg.

– Man kan inte ljuga när man sjunger, fortsätter hon. Om en sångare bara är yta, då hörs det.

Men vad har Gudrun Schyman i sin skivsamling? Ja, Röda bönor och Röda arméns manskör är väl de vanligaste fördomarna.

– Tror folk det? skrattar hon roat. Ja, jag får väl leva upp till lite fördomar. Röda bönor och Jösses flickor-samlingen har jag givetvis. Och jag gillar Mikael Wiehe och Björn Afzelius. Det mesta av skivsamlingen hittas i köket – hemmets hjärta, enligt Gudrun. Där umgås man och lagar god mat, där tas de viktiga besluten, och där spelas också musiken – utgrävd ur en oordnad samling cd-skivor i samma köksskåp som stereon.

I Gudruns köksskivhylla finns den stämningsfulla, romantiska filmmusiken ur Amelie från Montmartre, melodiös jazz med Stan Getz och Jan Johansson och äventyrligare sådan med violinisten Stephane Grapelli och pianisten Thelonius Monk.

Särpräglade röster som Nina Simone, kubanen Eliades Ochoa och Billie Holiday-influerade Madeleine Peyroux.

Klassisk musik hittar man också, företrädesvis stråkkvartetter. Och även pop – men låt oss återkomma till det.

– Amelie från Montmartre såg jag i Paris, och den är förknippad med särskilda minnen eftersom vi gick mycket i just de kvarteren, berättar hon.

– Jag blir glad och upplyft av den musiken. För mig är det mycket kärlek, på ett gränsöverskridande och hoppingivande sätt. Ordet gränsöverskridande dyker upp ofta när man pratar med Gudrun Schyman. Det passar hennes musiksmak också.

– Jag lyssnar inte på någon särskild genre, förklarar hon. För mig är musiken ofta kopplad till situationer eller händelser.

Vill hon komma till ro lyssnar hon gärna på Eric Satie.

– Nästan meditativt, tycker hon. Och eftersom jag har så få stunder med tid för eftertanke och reflektion så uppskattar jag det.

Hon lyssnar sällan, men desto mer intensivt när det blir tid.

– Det är som med böcker, berättar Gudrun Schyman. När jag väl håller på slukar jag från pärm till pärm, och när jag lyssnar hör jag från första spåret till sista. Och popen? Ja, föga överraskande uppskattar Gudrun Schyman starka kvinnogestalter – som Madonna.

– Hon är också gränsöverskridande, och det gillar jag. Hon är politisk och självständig, och låter sig inte hejdas.

Ändock använder även Madonna Ciccone sexualiteten som en del av sitt budskap och sin marknadsföring. Något som unga kvinnliga artister, utan Madonnas kontroll över karriären, verkar närmast piskade till.

– Man kan fråga sig hur man slår sig fram som kvinna i musikbranschen, och vilka villkor som gäller, säger Gudrun allvarligt.

– Jag tycker man ser mindre och mindre kläder på tjejerna, samtidigt som musiken blir mer och mer enformig. Ser man mindre kläder på männen? Det är en machobransch, hela musikvärlden.

Madonna, däremot, tycker hon gör sin grej på sitt sätt, och använder den position hon nått till att ta upp intressanta frågor. Där ser Gudrun Schyman faktiskt en parallell till sig själv – inga jämförelser i övrigt.

– Jag gick in i politiken på politikens villkor, förklarar hon. Men när jag blev partiledare kunde jag börja lyfta fram exempelvis kvinnofrågor, utan att bli förlöjligad. Då lyssnade människor, hellre än att kalla en för tjatig kärring.

70-talets kvinnorörelse använde musik och kulturella manifestationer i sin kamp, och det gillar Gudrun.

– Vi är faktiskt på gång med en sång för FI, avslöjar hon. Skadar inte med en slagdänga i valrörelsen!

Lars Thulin

0410-545 20

lars.thulin@allehandasyd.se

a Gudrun Schyman

n Första plattan: Sidney Bechets Le petite fleur, flitigt spelad på resegrammofon.

n Favoritplatta:Har ingen, men lyssnar just nu mycket på Anders Widmarks och Sara Isakssons gemensamma platta.

n Aldrig över min tröskel:Hårdrock av Lordi-typ.

n Kuriosa:Har fått låten Jag vill bada naken med Gudrun Schyman tillägnad sig av gruppen Blå Häst.

n Gudrun Schymans fem kvinnliga favoritröster:

Nina Simone

Monica Zetterlund

Eva Dahlgren

Edith Piaf

Miss Universum