Musikalisk Hamlet med clownnäsa
När de clownsminkade publikfavoriterna återvänder till Trelleborg för ännu en tjurrusning genom Shakespeare – "Hamlet", som de faktiskt dissekerar för andra gången – vet alla att det är en omtolkning med bara skelettet kvar och häpnadsväckande mycket komik.
Visst, det är en tragedi. Men om någon till äventyrs gråter är det av skrattkramp.
Redan i introt – Fred Winters örhänge "Det ordnar sig alltid", underbart malplacerad – flippar det ur i improviserade fotosessioner.
Därefter blir det massor av gnabbigt kärleksfull interaktion; inom gruppen, med teknikern och en publik som inte ens inbillar sig att de är säkra bakom någon "fjärde vägg." Det är ett under att historien om den tyngde prinsen alls blir berättad. Fast det hjälper att ha hört den förr.
Greppet att kasta in musik, med helt orelaterade men ändå sublimt belysande låtar, inte bara fördjupar utan skänker också välkommet andrum.
Det ger Josefine Andersson tillfälle att, i rollen som Ofelia, sjunga No Doubts "I'm Just a Girl" och beklaga sig över bardens kvinnoroller. Henri Kokko sjunger som faderns vålnad countrygospeln "Ain't No Grave Gonna Hold My Body Down." Gripande och smart.
Men i centrum står Lasse Beischer, en tonårsuttråkad Hamlet som spelar i källarband.Världsdramatikens mest kända monolog skojar han inte bort, medan slutet med en svärdsduell som urartar i både tennis och twist är obetalbar slapstick.
Ändock: Schtunkarna är bäst på slak lina, och kanske har de börjat bli så samkörda att avspändheten går ut över nerven. Eller så är det jag som i allt för hög grad börjat förvänta mig det oförväntade.
