Musikalen Nine - Flärd och mänsklig värme

I stället för örhängen finns här nämligen varierad och lyssnarvänlig musik. I stället för Primadonnan med stort P, möter vi en lång rad av vackra damer, söta gossar och en rar karl. Och slutet, ja, det ger en antydan om ett liv som vänder mot något positivt. Petra Nielsen, Sharon Dyall, Jan Kyhle och Marie Richardson." BORDER="0"Petra Nielsen, Sharon Dyall, Jan Kyhle och Marie Richardson. Nine har också något som skiljer den från många andra musikaler, nämligen skildringar av människor som är högst mänskliga. I centrum står förstås den store filmregissören - Guido Contini, han som levt så länge på sitt namn att han till slut bara har namnet kvar och inte längre vet vem han själv är. Han har omgett sig med sköna kvinnor, tagit för sig av allt som bjudits, utan tanke på morgondagen. Nu har tiden hunnit i kapp honom. Han kan inte längre prestera några storsäljande filmer och kvinnorna omkring honom börjar ställa allt större krav. Han är en gud på fallrepet. Jan Kyhle gör den store Contini kärnfullt och med känsla. Ett härligt och välsjunget porträtt av en man vars grund vacklar. Marianne Mörck och glada gossar." BORDER="0"Marianne Mörck och glada gossar. Contini är navet, omkring honom cirklar otaliga kvinnogestalter. De viktigaste och närmaste är den trogna och tålmodiga hustrun Luisa (Marie Richardson), älskarinnan Carla (Petra Nielsen) och den vackra skådespelerskan Claudia, Conitinis musa (Sharon Dyall). Han behöver dem alla tre. Lägg därtill alla andra kvinnor som sliter i honom. Filmproducenten Liliane La Fleur (Lill Lindfors) kräver att få se filmmanuset som aldrig blivit skrivet, hon vill ha valuta för sina satsade pengar. Filmkritikern häcklar honom, kräver roligare filmer. Förbi ilar också andra kvinnor, som han haft mer eller mindre kortvariga historier med, kvinnor som hoppas att han ska göra dem till stjärnor över en natt (efter en natt). Lill Lindfors spelar dansande filmproducent." BORDER="0"Lill Lindfors spelar dansande filmproducent. När marken under Continis fötter sviktar, kommer minnena tillbaka. Nioåringen Guido (under premiären i unge Hampus Ljungbergs gestalt) gör sig påmind, han som just börjat ta sina första steg mot vuxenlivet. Där kommer klosterskolans stränghet, mammas trygghet och inte minst den spännande, men förbjudna Saraghina (suveränt skildrad av Marianne Mörck). Det vilar onekligen något filmiskt över föreställningen. Den snurrande scenen, som så snyggt utnyttjas till att både skapa stora torg och smala gränder, rullar fram bild för bild ur Continis liv. Föreställningen rymmer flera eleganta grepp. Att låta en del av dialogen - och sången - försiggå på italienska ger must och lokalfärg. Att låta de tre centrala kvinnorna i Continis liv finnas med samtidigt, att samspela, utan att de "ser" varandra är en vacker lösning, som förstärker filmkänslan. Inte minst när Carla plötsligt dyker upp i paret Continis hotellsäng, som ett inklippt spöke. Uppsättningen rymmer många starka prestationer. Jan Kyhle har jag redan nämnt, han är som klippt och skuren för rollen som Contini. Marianne Mörck har visat sig vara en underbar karaktärsskådespelerska och här håller också rösten utmärkt. Sharon Dyall är sval och elegant, med kraft i stämman. Lill Lindfors tycks hålla tillbaka lite, spelar inte riktigt ut, men är ändå stark, med sin varma känsla i sångpartierna. Petra Nielsen har en tacksam roll och gör mesta möjliga av den. Dessutom måste Jan Kyhles unge motspelare Hampus Ljungberg nämnas. Han imponerar på publiken med sitt mod och sin fina gossopran. Marie Richardsson." BORDER="0"Marie Richardsson. En av de få svagare punkterna är Marie Richardsons skildring av Luisa. Jag skulle önska lite mer karaktär i gestaltningen och större uttrycksfullhet sångligt. Luisa sägs i sångtexten ha varit vild och passionerad som ung, men här förefaller hon ganska avmätt, även när hon till slut tröttnar på Guido Continis later. Det finns utrymme för mer temperament och hetta i den rollen. Att inte bara fokusera på mannen, guden, utan också låta kvinnorna omkring honom få individuella drag är ju annars lite av denna musikals storhet. Sammantaget: Nine är en ovanligt sevärd musikal, som kombinerar flärd och fläkt, med tänkvärd livsfilosofi och mänsklig värme. Helena Holmkrantz 9 efter 8 1/2 Filmaren Fedrerico Fellinisande svävar över Brodwaysuccén "Nine" som hade sin premiär på Malmö Musikteater i lördags. Med sin starkt personliga berättarstil, med drag av bisarra och surrealistiska inslag förmådde Fellini skapa en alldeles unik värld. "Nine" bygger till största del på Fellinis rosade film 8 1/2 , som hade premiär redan 1963 med Marcello Mastrioanni som Fellinins alter ego.Hustrun Luisa gestaltas av Claudia Carldiavale. Förlagan till "Nine" gjordes alltså två decennier innan Brodwaysuccén blev till. 8 1/2 handlar om den 40-årige regissören som kastas mellan leda och förtvivlan, mellan åtrå och splittring när det gäller förhållandet till alla de kvinnor han omges av, hustrun Luisa, älskarinnan Carla och de andra som han närmast patologiskt uppvaktar. Till slut spricker ballongen och han blir övergiven av detta hov av kvinnor, haremet skingras och han står där själv, övergiven, och hamnar i en bottenlös förtvivlan. Försöken att sätta igång sitt nya filmprojekt hindras av Guidos tankar och känsla av övergivenhet. Han förloras i parallella handlingar och i en drömvärld. Utan överdrift är "Nine" ett musikalmirakel. Med sin musikaliska bredd, med sin humor och värme, och med de obligatoriska patetiska ingredinserna vann den publikens hjärta då den hade urpremiär på Brodway 1982. Efter den segerrika öppningen spelades den hela 732 gånger. Svensk premiär hade den på Oscars i Stockholm 1983. Bakom denna dundertriumf står kompositören och textförfattaren Maury Yeston. Fram till USA-premiären var han i princip okänd, få inom musikalvärlden kände till mannen som lyckades med konststycket att förnya musikalens storartade genre.. Med influenser från Fellini, Edith Piafs sånger och My Fair Lady lyckades han få fram ett verk som sällsynt nog fick den amerikanska kritikerkåren att öppna sina hjärtan och berömma musikalen.Publiken älskade den. Det säger allt. Johan Persson