Moto Boy trollband publiken

Och så nu, när maj börjat nosa på juni och solen skiner på ett helt gäng med attraktiva festivaldatum, så gör Moto Boy en liten avstickare till Ystad. Ungdomens hus i Ystad. Jag läser mejlet både en och tre gånger, innan jag förstår att det inte är någon som driver med mig.

Ett par dagar före konserten berättar Oskar också att hela våren varit så, med en fritidsgård i Västervik ena dagen, Hovet i Stockholm nästa, sen iväg till en rockklubb i…ja ni fattar, tvära kast.

Men det har inte gjort den gängliga gestalten som är Moto Boy tvär. Om han på något sätt störs av att spela på en halvfull och bullrig fritidsgård så är han en mästare på att hålla masken. Med högklackade stövlar, snedluggen slickad mot pannan, läpparna smetade med rött läppstift och en Flying V-gura på magen glider han in på den avskalade scenen, drar ett par ackord, flörtar lite klädsamt med tjejerna längst fram, fattar micken och sjunger - Pie Jesu.

Söte jesus, kidsen kommer att flå dig levande för det här, tänker jag. Men innan jag har hunnit stava till pretentiös, så har det blivit alldeles lugnt i huset. Inga stolskrap, inget spring i trappan, inga höga rop, ingenting. Bara den där änglalikt vackra falsettrösten, som utan förvarning förvandlat fritidsgården till en katedral och publiken till en skara troende som lyssnar i stilla andakt. Moto Boy har, som en våghalsig ståuppare, satsat hela sitt framförande på ett enda kort. Ett sakralt kort. Och rott långt upp på land. Det fungerar, därför att det känns att han menar allvar, därför att hans strävan efter det vackra och det upphöjda i musiken känns så uppriktig, och därför att han har självdistans nog att le lite åt sig själv och sina högtravande ambitioner. Och när Moto Boy väl kopplat greppet om publiken, så släpper han det inte. Från Blue Motorbike, via hiten Young Loveoch den vibrerande känslofulla Love is the one thing you can't pretendtill avslutande extranumret U, får Moto Boy hjärtan att blöda och käkar att hänga i en blandning av misstro, förundran och hänförelse. Kryddat med roliga, nästan nonchalant improviserade mellansnack, levererar Moto Boy en minnesvärd liten pärla till konsert. Och jag hade ingen aning om att man kunde må så här bra en onsdag på ett ungdomshus i Ystad.

Nu hoppas arrangörerna att ryktet ska sprida sig, så att det kommer mer publik nästa gång. Problemet är bara att det inte lär bli någon nästa gång med Moto Boy på Ungdomens Hus. Nästa gång Moto Boy kommer till stan, så måste han helt enkelt spela på Teatern. Eller kanske i Mariakyrkan.

Och, innan jag glömmer det. Stort plus för Tobias Svensson från Skivarp, som inta bara bjöd på känslofull sång och talangfullt pianolir i uppvärmningen. Han var dessutom kaxig nog att gå upp på scen igen, efter Moto Boys klockstoppande konsert. Starkt.