Möte med Dr Jekyll och Mr Povel

Flaggorna vajade stolt över nationaldagen, så klart. Men de borde ju ha vajat på halv stång, när en nationalhjälte gått bort.

Egentligen är jag lite för ung för att tillhöra Povel Ramels inbitna fans. Men mannen var ju verksam i svensk showbiz sedan 1939, och fortsatte vara okynnig i ord- och musiksnickerboa ända fram till slutet. Varenda unge sedan 50-talet borde vara uppväxt med hans kamp med att få upp kokosnötterna eller ihop valsen och boogie-woogien. Och vurmat liksom han för naturbarnen, och det ack så korta men underbara.

Min barndom fick guldkant av Povel, Beppe, Cornelis, Monica Z och Hasse å Tage. Så mycket roligt vi hade ihop. Nu är de borta allihop, alla utom Hasse. Kan någon se till att frysa in honom för framtida generationer, medan tid är?

Povel rumsterade om som ett leklystet barn i hagen av ord och toner, bröt regler, hoppade elegant jämfota mellan stilar och bollade med associationer så man blev snurrig – men glad.

Av honom lärde jag mig att man kan göra vad som helst med ord – bara inte hålla dem i bur. Ord studsar. Man kan blåsa upp dem som röda ballonger, sylta och safta dem, kittlar dödsskönt i kistan. Tack för det, farbror Povel!

Jag hade faktiskt förmånen att få tacka Povel personligen för några år sedan. Hem till sig och Susanna i sommarvistet i Haglösa ville han inte släppa några murvlar, men en parkbänk i Trelleborgs stadspark gick bra. Med viss bävan tryckte jag 60 år av revyhistoria i handen, berättade om hur han format min och andras barndom och fick reaktionen "mycket ska man då behöva stå till svars för!".

Jag mötte en snäll, ödmjuk och rolig man, lite av den gamla stammen men absolut inte knarrig. Han vrålade visserligen ett vildsint "knäpp igen!" i mitt öra, men mest för att överrösta kommunens gräsklippare. Bara lite för att det var kul.

Povel berättade om hur han besökt sina systrar i London på 30-talet och lärt sig av underhållare som Nat Gonella och Harry Roy att musikframföranden inte behövde vara gravallvarliga. Hemma var det mest lekfulla som pågick Karl Gerhards revyer, fulla av politiska kommentarer. Och därför var det precis vad Povel inte ville göra.

Det märkligaste, mest oväntade med denne ordekvilibrist var hans usla självförtroende. Han skrev massor som gick i papperskorgen.

Men på scenen kunde denne i egna ögon "slöe" flegmatiker stunsa till. Han beskrev sig som en Dr Jekyll- and Mr Hyde-personlighet. Den hårt arbetande doktorn skrev musiken, monstret framförde den. Doktorn var en skygg person som tyckte illa om att bli igenkänd, monstret trivdes med rampljus och uppmärksamhet.

Povel bekände att han var trött på en del gamla visor. Som Johanssons boogie woogie-vals.

"Men Ta av dig skorna är en sån där enkel melodi som är så svår att skriva", sa han, insisterande på att han bara skrivit en handfull. "Det känns när något är äkta och originellt".

Nu har han tagit av sig skorna för gott. Och vi kan bara hoppas att Karamelodiktstipendiaterna håller elden vid liv. När vi möttes hade Povel precis gett priset till det vanvördiga Killinggänget. "De står för något fräckt och nytt, precis som vi gjorde en gång", sa Povel nöjt. "Sådant ska man stödja!".

Lars Thulin tar nu semester, men återkommer innan sommaren somnat.

lars.thulin@allehandasyd.se