Annons
Nyheter

Morrissey

You Are the Quarry
Nyheter • Publicerad 14 maj 2004

(Attack/Sanctuary) För att ni ska kunna få en fair chans att bilda er någonting som kan liknas vid en uppfattning om den här skivans innebörd för den här skribenten, kan jag avslöja att jag, innan den anlände, jagade livet ur redaktionen, ringde "Efterlyst" och bet på alla naglar innan "You are the quarry" hamnade i mitt fack. Nyhetschefen försäkrade att det inte låg någon redaktionell Morrissey-konspiration bakom försvinnandet. Men har man sett "Twin peaks" så har man, och i sådana lägen litar jag inte på någon, oavsett om nu personen bjuder på en kopp "damn good coffee". Jag har nog inte varit så rädd på ett otäckt vis, sedan jag utan förvarning råkade få höra Sten & Stanleys översättning - jo, det är sant - av The Smiths "Girlfriend in a coma". Seven years is a mighty long time, kids. Det är alltså inte speciellt troligt att det här blir en alldeles objektiv recension - hell, det har funnits tillfällen då jag funderat på att pierca huvudet med en lilja! Mannen, myten, legenden, den melankoliska popens mästare, popens Oscar Wilde, poserar i kritstrecksrandig gangsterkostym, med lilafärgad slips som sitter som en trombonstöt i halsen, och i näven har han ett maskingevär à la Bugsy Malone. Suget efter Morrissey är större än? ja, någonsin, faktiskt. Han backas som vanligt upp av Boz Boorer och Alan Whyte på gitarrer, men har nyrekryterat Gary Day, bas, och Dean Butterworth, trummor. Visst fick jag nervösa Dreyfus-ryckningar i ögonlocken när jag hörde att han rekryterat producenten Jerry Finn (Blink 182, Green Day) men resultatet blev inte riktigt så illa som jag befarat. Finn såg till att albumet spelades in i med hela bandet samtidigt. Rockabillyn har fått lämna plats för renodlad pop med många falsettövningar. Han sjunger som en?eh, som bara han kan: förbaskat förtjusande, lyssna på "You know I couldn't last". Öppningsspåret är ett brev till hans nya hemland USA, beskrivet med hatkärlek och kritik, men ändå avslutat med "I love you". Morrissey har blivit anklagad för att flörta med rasism och skapade rubriker då han framförde "National front disco" invept i engelska flaggan. I första singeln "Irish blood, English heart" snörar han på sig ett par Dr Martens med stålhättor och drömmer om en tid då "to be English is not to be baneful, to be standing by the flag not feeling shameful, racist or partial". Absolut starkast är "First of the gang to die", som svänger grymt, och hans tillbakablick på gamla hemstaden, "Come back to Camden", är rörande. Och vi får en inblick i hans dagbok med raderna: "Monday: humiliation, Tuesday: suffocation, Wednesday: condescension, Thursday: is pathetic, By Friday life has killed me." Min enda invändning är att det lite väl ofta snurrar på i halvfart. Skivan är inte en klockren höger utan saknar spänst, melodier och refränger som får mig att gå upp i falsett. This charming man sparkar och slår mot politiker och makthavare och låter oss ta del av sitt inre. Naturligtvis bjuds vi på en rejäl dos självömkan i "How can you possibly know how I feel". Med ett par riktiga stänkare till hade det här kunnat vara en sensation. Visst, stop me if you've heard this one before, men nu längtar jag bara på att återigen få se honom live i sommar. Kanske mitt omdöme grumlas av det faktum att det är sju år sedan han gav ut ett album, kanske inte, men oss emellan hade jag hoppats på mer. För det inte vidare till någon!

Mattias Pehrsson mattias.pehrsson@allehandasyd.se
Så här jobbar Trelleborgs Allehanda med journalistik. Uppgifter som publiceras ska vara korrekta och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.
Annons
Annons
Annons
Annons