Mörk och läskig Mio min Mio

Malmö dramatiska teater har haft god publiktillströmning på de stora barn- och familjeföreställningar man haft på Hipp de senaste jularna: Ronja Rövardotter 2003, Trollkarlen från Oz 2004 och Pinocchio 2005. Att döma av publikrepetitionen häromdagen blir inte Mio min Mio något undantag.

– Det var byst med folk, och vi ordnade en handuppräckning för att kolla hur många som hade läst boken eller kunde historien. Det var alla utom fem! säger regissören Olle Törnqvist fascinerat.

– Det är då man får lite nervdallring i sitt inre, erkänner regissören, som själv inte hör till dem som läste Mio min Mio i formativa år och fortfarande har den gömd i nattduksbordet.

– Jag har förstått först nu att det är en väldigt utbredd bok i den svenska folksjälen, säger Olle Törnqvist. Mio min Mio (skriven 1954) räknas numera till den ganska smala genren svensk fantasy, tillsammans med den tematiskt liknande (men senare skrivna) Bröderna Lejonhjärta.

Unge gossen Bosse, som är fosterhemsplacerad i en familj som inte älskar honom, hamnar på magiskt vis i "Landet i fjärran". Där finns hans riktige far, som visar sig vara kung. Men en ond riddare, Kato, hotar idyllen och tar tjogvis med barn till fånga. Det blir Bosse – eller Mio, som visar sig vara hans "riktiga" namn – som får ta sig an de onda krafterna.

Och om Bosse bara drömmer eller har passerat till nästa värld, det får vi aldrig veta.

– Det är en rätt modern historia, i det att den har ett socialt patos, menar Olle Törnqvist.

– Den kan vara rätt läskig också. Men hade man strukit det hemska så hade det inte varit Astrid Lindgrens historia längre. Att det är Kristina Lugn som dramatiserat Astrid Lindgrens berättelse tycker Olle Törnqvist känns tryggt. Inte bara för att den drog stor publik i Stockholm, utan också för att manuset blivit "ett habilt bygge" av en ganska mörk och sorglig berättelse. – Det här är ingen "Junibacken"-historia, säger Olle Törnqvist, syftande på idylliska berättelser som illustreras vackert i stil med de Ilon Wikland-bilder som alla Astrid-läsare har inpräntade i hjärnbarken.

– Ledstjärnan har varit att berätta en historia så effektivt som möjligt, och att inte "berätta bilden" av det som sker så mycket som känslan av det, fortsätter regissören.

Det innebär mindre av utanpåverk och överdådig scenografi, och mer av gestaltning.

– Vår Mio är inte så mycket utanpåverk som skådespelarnas verk, beskriver Olle Törnqvist.

– Men tro nu inte att det är någon skräckshow. Det är en äventyrsberättelse!

Lars Thulin

Fotnot. Mio min Mio har premiär 7 december, spelas fram till 1 februari och är lämplig från sju år.