Mitt hårda liv som rockfotograf

Jag är rädd att jag håller på att drabbas av mindervärdeskomplex. Komma ut bland tuffa rockfotografer och vifta med en pyttig digitalkamera som ser ut som om den varit lite sjuk på sistone. Efter att den plockades ur kuvösen i cornflakespaketet.

Jag vet inte hur många gånger jag stått som Allehandas utsände och väntat på att bli insläppt i fotodiket på någon sen rockkonsert, dit det är lögn i Hälsingland att få iväg en vad vi skulle kunna kalla "riktig" fotograf med seriös övertid, geografitillägg och hemmakvällskompensation.

Många tycker det ser coolt ut att stå där framme. Men de som står i första raden vid kravallstängslet och tänker tillbringa konserten med att andas i mycket små, klämda andetag för chansen att få se vilka strumpor deras idol har på sig i dag, de hatar mig.

Jag kan ju inte bara se strumporna. Jag kan röra mig. Och jag har inte behövt köa i timmar för att ta så många bilder jag vill på nämnda strumpor - det vill säga om jag skulle råka ha den läggningen.

Inte sällan vill desperata fans ha med fotograferna i skumma planer på att komma upp på scenen och...ja, vad vet jag, rycka av idolen strumporna?

Men vi säger alltid nej. Det är bättre om någon annan fotograf hjälper till, så att vi får de bästa bilderna på överfallet.

Nå, så står vi i alla fall där, och alla proffsfotograferna har minst två stora systemkameror hängande på magen, med objektiv stora som skorstenar och tunga nog att klubba säl med om man skulle råka bli lämnad på efterkälken under Nordpolsexpeditioner.

Man kunde misstänka att de väljer sina stora kameror av samma skäl som medelålders män köper Ferraris.

Ja, för att de har råd, naturligtvis, vad trodde ni?

Bredvid står jag, då, med en liten silvrig digitalkamera av modell "Sväljes hel". Beredd att rycka in och skjuta några mikrofilmer.

Som fotograf kan man säga att jag har rätt mycket gemensamt med Ingmar Bergmans fotograf Sven Nykvist. Vi föredrar båda naturligt ljus – Sven för att det ger behagliga skuggor, jag för att jag är räddningslöst förlorad utan.

Även en liten digi kan ta snygga bilder, men då ska det finnas en yttre ljuskälla helt frikopplad från kamerans egen blixt, en konstruktion som lyser upp ungefär lika bra som en spetsad eldfluga och som man med fördel kan trycka på om man reser med bil och ändå fotograferar skrämda djur som paralyserats av strålkastarna.

Bekymret är bara det att det i regel råder en förbluffande brist på dagsljus på de flesta rockklubbar. Faktum är, och det här är det inte många som vet, att nästan alla rockklubbar är konstruerade med modell efter greve Draculas mysrum.

Men spotlightsen, då, säger ni förstås. Jo, de ger fullgott fotoljus. Men bara sekunden innan digitalkameran behagar ta sin bild. Prova själv att ta en bild medan en elefant marscherar förbi ert sovrumsfönster - jag lovar, ni får en snygg bild av era sovrumsgardiner. Det får alltid jag.

Nå, en fördel har jag ju i alla fall: jag slipper bära fotoväst. Riktiga fotografer har alltid väst. De har så mycket viktiga prylar, ni vet.

Det räcker inte med den stora tunga väskan de alltid bär med sig, för att kunna få förslitningsskador i axeln och gå tidigt i pension. Strikt väst-tvång råder, det har fotografernas skrå bestämt.

Helst ska tidningens namn stå på västryggen, eller allra minst "press" i stora bokstäver. Ni vet så där diskret som de brukade använda jackor med de meterhöga bokstäverna "FBI" på i Arkiv X.

Det är ett rent mirakel att jag ändå fått en del hyfsade bilder på såväl Morrissey som Iggy Pop och Bob Dylan. Eller i alla fall deras strumpor. Och skulle bilderna bli suddiga så har jag alltid en undanflykt: "Vad menar du? De är ju konstnärliga!".

Lars Thulinhyllar "100 höjdare", femmans bästa program någonsin.