Mitt förbjudna ansikte - en ung kvinnas liv under talibanregimen

Latifa är 16 år när hennes berättelse om konflikternas Kabul börjar. Hon ger prov på en imponerande kunskap om politik och maktspel. En ung kvinna i Sverige skulle knappt ens vara i närheten av Latifa, men det är heller inte lika nödvändigt här i vår stabila del av världen. Med verkligheten i Afghanistan ter sig vårt val av höger eller vänster som hårklyveri. Där gäller politik livet eller döden. Naturligtvis håller man sig ajour under sådana omständigheter! Vad Latifa också ger oss, är en mycket subjektiv men inte desto mindre intressant inblick i kvinnans liv i Kabul vid tiden efter Sovjetunionens uttåg, samtida med talibanregimens maktövertagande. Hennes skildring av händelserna är alltså ur en ung kvinnas perspektiv. Familjen består av mamma, pappa, bröder och systrar och hon beskriver dem som en familj som är relativt välbeställd, men hon har redan erfarenhet av att pengar inte kan köpa allt? Fadern driver eget företag, modern är läkare på en kvinnomottagning och barnen går i skola. Latifa själv ska läsa journalistik vid universitetet, precis som hennes syster. Före talibanernas intåg lever Latifa ett vanligt liv inte olikt vårt, trots ockupationer och ständiga inbördeskrig. Hon formas av människorna runt henne; familjen, vänner, skolan -precis som vi gör här. Efter talibanregimens maktövertagande förändras allt. Det som nyss var möjligt blir över en natt omöjligt. Till och med bilden av medmänniskorna förändras. De blir i första hand kvinnor eller män. Talibanerna inför speciella regler, motiverade med Koranen och olika beroende på vilket kön man tillhör. Kvinnor oavsett ålder och alltså även flickor, ska bära chadri eller som det också kallas, burka. Denna fotsida svarta klädnad med ett gallerförsett nät för ögonen har vi sett gång på gång på bilder från media. Burkan är ett fängelse för kvinnorna." BORDER="0"Burkan är ett fängelse för kvinnorna. Har vi tänkt djupare på vad det innebär att bära en burka? Det är helt omöjligt att titta bakåt eller ens åt sidorna. Man kan inte ordentligt se marken precis vid fötterna, så kvinnorna snubblar ideligen. Det är ett tvång att bära den, med påföljande straff om den inte bärs på det sätt som talibanerna föreskriver. Reglerna för dess utformande ändras dessutom från den ena dagen till den andra, enligt Latifas skildring. Kvinnorna som går ut iklädda burkan är ständigt rädda att bli kontrollerade och straffade -och de kan inte se om någon kontrollant går bakom dem. Det är en skrämmande bild som ges av kvinnans situation enbart genom att få en inblick i vad det får för konsekvenser att tvingas bära burka. Ytterligare regler: Det är förbjudet att sälja damunderkläder. Det är förbjudet för en manlig läkare att vidröra kvinnliga patienter. Det är förbjudet för kvinnor att arbeta. Vad händer med de sjuka kvinnorna? Det låter som en skolövning i logik, en så kallad omöjlig uppgift, men i Kabul är det verklighet. Det är nödvändigt att finna en lösning på uppgiften. Latifa skildrar vardagen i Kabul under omständigheter vi har svårt att sätta oss in i. Hon gör det emellertid på ett språk som underlättar vår förståelse. Boken är förvisso i översättning från franska, av Einar Heckscher, men han har gett den en enkel, modern och vardaglig språkdräkt, vilket ytterligare understryker de fruktansvärda levnadsomständigheterna. Det onormala blir till slut normalt, var går gränsen? Naturligtvis finns det fredsaktivister och feministiska rörelser i den muslimska världen. De sistnämnda har på sina håll ett starkt fäste. Men så länge Koranen är i händerna på maktmissbrukare och så länge inte alla har tillgång till utbildning, är det enbart några få som kan föra en fruktbar kamp. Latifa löser inte alla problem, men hennes skildring berör oss på ett sätt som inte nyhetssändningar har möjlighet till eftersom de snabbt ska över till nästa nyhet. Stanna kvar och lyssna; tänk efter: Vad är det att vara förtryckt? Vad händer om vi börjar tala om människor istället för om kvinnor respektive män? Latifa blev genom en rad omständigheter inbjuden till Paris för att tala om kvinnans roll i Afghanistan och hon är idag boende och verksam där. Hon arbetar med att informera västvärlden om situationen i Afghanistan med betoning på kvinnors situation och hennes bok är ett led i detta. Latifa har själv upplevt vad som händer med ett samhälle om man utestänger ena halvan av befolkningen, kvinnorna, från arbetslivet. Sjukvård, omsorg och administration rasar samman. Några, företrädelsevis män, vill ha makt. Vad ska man med makt till om man samtidigt plockar bort dem man har makt över? Frågan är retorisk och Latifa har, som nämnts, ingen möjlighet att förändra läget i Afghanistan. Trots den politiska medvetenheten, eller kanske just på grund av den, finns det inte mycket den enskilde kan göra. Det handlar, enligt de intryck Latifa förmedlar, om att överleva och göra det man kan i den situation man befinner sig i. Kerstin Hellemarck