Milan Kundera: Ridån – essä i sju delar

Kanske är glömskan människans största fiende? I frånvaron av ett historiemedvetande är vi dömda att – som satt vi fast i ett existensens eviga ekorrhjul – upprepa vartenda tidigare misstag, åter och återigen. Varje ny dag blir en grotesk spegel av gårdagens prövningar. Att ge sig i kast med minnet, att aktivt bekämpa glömskan och hågkomsternas mörker, är en av vår tids stora motståndsgärningar. Det är en uppgift som kräver sina hjältar.

Milan Kundera använder – han brukar – litteraturen. Han utforskar den enträget och eftertänksamt. Han vill avlocka de litterära verken deras dolda, eller åtminstone inte uppenbara, betydelser och därigenom se vad de berättar om människan och hennes ofta förtvivlade villkor. "Människans villkor: obestämdhet, leda, oro", skriver Pascal. Kundera är dock inte – åtminstone inte ännu – lika pessimistiskt nattsvart i sin syn på människan, konsten och de plågsamma eviga frågorna.

Redan i upptakten till sin nya essäsamling, med titeln Ridån, slår Milan Kundera fast att konsten – och det gäller all konst: musikverk, tavlor, böcker – ofrånkomligt är intimt och oupplösligt sammantvinnad med vårt historiemedvetande. Ett lika formfulländat och gripande musikstycke som de Beethoven en gång skrev skulle, om det var komponerat idag, enbart väcka en känsla av besvärande löje. Upplevelsen av all konst är knuten till medvetandet om den tid i vilken den alstrades. Konsten och historien hänger samman. De går inte att hålla isär.

Denna sanning bildar sedan grund för Milan Kunderas reflektioner kring romanen – romanen som uppbrott, som försök att frysa fast ett evigt nu, som motståndshandling och försök att utvidga vetandet om människans villkor och världsandens obönhörliga marsch genom historien. Som vanligt är Kunderas iakttagelser eleganta, ofta djupsinniga och stundtals även originella. Ibland ställer sig dock viljan att vara franskt snobbig och intellektuellt mondän i vägen för de upptäckter han gjort under sina strövtåg genom litteraturen och historien. Men det är en smärre skönhetsfläck.

Ridån är en angelägen bok. Den är betydelsefull och därtill uppfordrande. Den kräver att läsaren tar ställning. En kvartett av författare, som Kundera kallar sin "plejad", utgör en ständig referens, bildar en rik jordmån för fortsatta funderingar. Det är Franz Kafka och Robert Musil, Hermann Broch och Witold Gombrowicz. Men genom hela essäsamlingen rider också Riddaren av den sorgliga skepnaden, den stridbare och ärbare Don Quijote.

I många avseenden var det med Miguel de Cervantes det började. Hans rika och mångfacetterade roman, detta lysande mästerverk som skrevs för fyrahundratvå år sedan, är en avgörande milstolpe inom romankonsten. "Han är beredd att offra sitt liv för en ädel sak, men ingen tragedi vill veta av honom", skriver Kundera om Don Quijote. Det är också Cervantes som får äran att vara en av de första att riva ridån. "En magisk ridå, vävd av legender, hängde för välden", summerar Kundera. "Cervantes sände ut Don Quijote på resa och slet sönder ridån. Världen öppnade sig".

Prosaberättelsens kännetecken, dess stora och vittfamnande bidrag till den västerländska kulturen, är att varje roman värd namnet på samma sätt strävar efter att slita sönder den väv som skymmer sikten, hindrar insikterna och draperar verkligheten i livshotande lögner och förledande förställning. Romanen inger också pessimisten Kundera hopp. Den är ett ljus i ett alltmer kompakt mörker.

Romanen är – och förblir – en aktiv motståndshandling riktad mot förflackning, förlusten av värden och den frustrerande fragmentiseringen av den verklighet som är vår vardag. Ett krig om minnet, ett hätskt fältslag om tolkningen av historien, pågår för fullt. Milan Kunder tillhandahåller i essäsamlingen Ridån effektiv ammunition. Han är en av gerillakrigets stora spejare och vägröjare.

Crister Enander

Boken ges ut på Albert Bonniers förlag

Översättning: Mats Löfgren