Mickey Rourke oslagbar i sin rolltolkning
Mickey Rourke spelar Randy "The Ram" Robinson, en man som stod på toppen som wrestler för tjugo år sedan. Vid samma tid gjorde Rourke filmer som "Drakens år" och "9 1/2 vecka". Tjugo år är lång tid för alla, en livstid för en skådis och en evighet för en wrestler. "The Ram" hamrades bort från tronen av skador och konkurrenter, Rourke av droger, dåliga karriärval och ännu sämre vänner.
Sällan har en skådespelare varit så förenad med sin rollfigur som i "The wrestler" - man tänker direkt på den avdankade stumfilmsstjärnan Gloria Swanson som spelade avdankad stumfilmsstjärna i klassiska "Sunset Boulevard" 1950.
The Ram i Mickey Rourkes tappning är en man vars torterade lemmar smärtar bara av att han gå ur bilen. En gamling som sväljer lika mycket kemikalier som Östersjön och är i lika gott skick. En föredetting som egentligen inte borde få flera chanser - men som får det. Både av livet och av wrestlingcirkusen.
Darren Aronofskys "The wrestler" är en film som är bra men som hade kunnat vara mycket bra, kanske fantastisk. Själva storyn är så enkel, banal och sliten att det känns som att Aronofsky medvetet gått från en film som ingen förstod - "The fountain" - till en som vilken flercellig organism som helst kunnat tänka ut på en rökpaus och en kopp kaffe.
Nej, det enda intressanta, och mycket intressanta, med "The wrestler" är Mickey Rourke och hans fullständigt hudlösa tolkning av wrestlingens Rocky Balboa. Han går upp mot allt sunkigare motståndare som pinar hans slagfält till kropp med häftpistoler, glas och taggtråd, han blöder och lider som "Passion of the Christ" och han spelar, förstås, bara sig själv.
"Om man bränner ljuset i båda ändar måste man betala priset... Jag är inte lika snygg som jag en gång var," säger Ram/Rourke och vi vet alla vem han pratar om.
Men både sport- och underhållningsindustrin har en tendens att ta hand om sitt eget avfall som de en gång tuggat till mos. I en av de bästa scenerna i "The wrestler" sitter The Ram och några andra ex-mästare vid ett rangligt bord och signerar wrestlingrelikter för överåriga fans. De är som en parad av krigsveteraner där alla har sina minnen och sina ärr på kroppen och själen och alla är mycket sorgsna och alla vet att de var bra på något en gång för länge, länge sedan.
