Mentala murar

Om det hade varit ljust ute skulle du ha sett den berömda muren där till höger, sa min kompis Anna. Muren, ja. Anna och hennes man hade precis hämtat mig på flygplatsen i Tel Aviv. Äntligen. I åtta år har hon försökt få mig att hälsa på i Israel och jag har haft tusen ursäkter för att inte komma. Till exempel att Hizbollahs bomber så sent som i somras tjongade i marken inom synhåll från byn där Anna bor. Men nu är jag här, och det är klart att jag bara var nervös i onödan. Kriget är slut och allt är lugnt igen.

Eller lugnt, det beror på hur man ser det. I alla fall jag tycker mig känna spänning i luften, hela tiden. Även om ingenting händer så gör vetskapen om att fienden finns på nära håll lugnet till oviss väntan. I nästan alla sammanhang pratas det i någon mån om konflikten. Araber hit, araber dit. En bekant berättar till exempel hur hennes väninna suttit fast med bilen i en vägspärr häromdagen på väg till Tel Aviv, och till slut fått vända hem – men terroristen lyckades de ta fast i alla fall.

Muren är där, även om man nästan aldrig ser den, och den är så mycket mer än en remsa i betong. Bara det faktum att den israeliska värnplikten är tre år för killar och två för tjejer talar för sig. Och att skolväsendet och servicen blir lidande när nästan alla resurser går till armén.

De israeler jag pratar med säger sig vara trötta på konflikten, trötta på att inte våga åka buss, trötta på att bli paranoida så fort de ser en arab.

– Under en period undvek jag helt att titta på nyheter på tv, berättar min vän israelen. Men det spelar ingen roll, det är ju där ändå.

I de palestinska områdena i Jordandalen ser det fattigt och skräpigt ut och här och var går det herdar med sina betande får. På andra sidan ett taggtrådsstängsel i öster ligger Jordanien.

När vi kommer till Jeriko, öster om Jerusalem, är det avspärrat. Sedan Jeriko blev en del av Palestina går vägen på behörigt avstånd runt staden.

Det är svårt att relatera till det här. Inget av mina bekymmer kan bräda bråket om det heliga landet och jag vet inte hur livsfarligt Jeriko i själva verket är.

Min israeliske vän har på sätt och vis rätt – i Sverige har vi i inga verkliga problem, så vi hittar på saker att oroa oss för. Ingången till klubben Jeriko i Malmö är ju inte igenbommad, bara för att risken att träffa på en gammal kärlek är större där än någon annanstans. Man kanske till och med stryker omkring runt Jeriko med flit bara för spänningens skull. Men säkert är att det inte finns en enda israel som frivilligt skulle smyga kring det riktiga Jeriko.

Jag kommer ju bara i kontakt med Israels sida av saken, och efter så kort tid är det omöjligt att ens försöka ta ställning. Men efter den här resan kommer jag aldrig mer att sitta i Sverige och bojkotta israeliska avokados.

För det jag egentligen redan visste är så sorgligt tydligt – trots Israels stora armé finns det bara förlorare i det här. Människorna i Israel skulle ha vanliga liv, ungefär som i Sverige, om det inte vore för all taggtråd och alla mentala murar.

Julia Svenssonskriver krönika varje måndag.

frk_julie@hotmail.com