Melodifestivalen intar Malmö
Man skulle kunna tro att Charlotte Perrelli har tagit fel dag. Att hon tror att den verkliga deltävlingen var i torsdags och inte på lördag. För när högstärkarna vrids på max, och ljuset bländar den halvtomma arenan i Malmö, ger Perrelli allt. Hon ger fullkomligt järnet på repetition, tillsammans med sex outtröttliga och halvakrobatiska dansare. Höfter, check. Slutposen med armen i luften, check. Bara detaljer behöver justeras.
Och låten? "The Girl" är powerpop med lekfulla vibbar som kommer att gå varm i radion.
Det enda lite tröttsamma är försöket att klä Perrelli i rollen som flicka. Måste en av de mest rutinerade och slipade artisterna i startfältet tvingas bära en rosa minibaddräkt med guldglitter för att det ska kännas showigt? Under genrepet har hon valt en bekvämare T-shirt med hyllning till Whitney Houston. Hon är lika mycket stjärna för det.
Både veteraner och schlagerdebutanter möts på lördag i Malmö arena.
Näst på scen är Opa, som deltar med bidraget "Allting blir bra igen". Och det får man hoppas. För just nu är allting långt ifrån bra. Grekisk-svensk folkmusik som är finstämd, men inte så mycket mer. Scenframträdandet är tafatt och låten hade behövt skruvats ett varv till för att lyfta.
Dynaztys "Land of broken dreams" är raka motsatsen. En snygg och rak scenshow med blixtar och mycket hårsvall. Hårdrock som faktiskt inte har stöpts om alltför mycket för att passa schlagerformatet, mer än att gitarrsolona har kortats ned. Proffsigt genomfört med en pyroteknisk guldkant som riskerar att svedda publikens ögonbryn på första raden.
Lotta Engberg och Christer Sjögren spar inte på smöret i "Don't let me down". Rösterna är en perfekt match, ackompanjerade av stråkar av elever från Malmös musikhögskola. Melodin sätter sig på hjärnan och kommer nog att höras på en och annan svängig dansbandsscen i sommar. Bonusfakta: Enligt Christer Sjögren baseras låten på hans och Lotta Engbergs kortvariga relation. ”Det var en liten romans där, som vi sjunger om nu. Låten handlar om att vi mognat och ser tillbaka på affären.”
Varje artist har knappt fyrtiofem minuter på sig att öva under dagen. Stativ plockas ned. Ljusen ställs upp. Nästa artist upp på scen.
Axel Algmark är en av debutanterna idag. Hans "Kyss mig" skulle kunna vara en pophipsters våta dröm. Men tyvärr räcker inte tokdans, en dinglande retromikrofon och röd konfetti för att täcka upp problemet - att varken musiken eller showen känns äkta. Å andra sidan, vad är äkta? Låten är hopknåpad under ett skolprojekt och killarna har kul på scen. Om de inte går vidare den här gången hoppas jag att de fortsätter på en annan musikarena. Så länge det finns brustna hjärtan finns det plats för indiepop.
En annan artist att ha koll på, men inte i det här sammanhanget, är Hanna Lindblad. Hon sjunger 80-talsdoftande "Goosebumps", dansar i neon och bjuder på coola steg (utbildad som hon är på balettakademien i Göteborg). Tyvärr är kläderna färgstarkare än låten.
Mot slutet kom det nummer som väckte mest nyfikenhet. Lisa Miskovsky är snowboardproffs, hockeyspelare, popartist och gör en otippad comeback i Melodifestivalen. Hennes avskalade "Why start a fire" är den låt som jag troligast kommer att lyssna på när tävlingarna är slut. Men det är inget slagfärdigt vinnarmaterial. Dessutom står en förkylning i vägen.
Danny Saucedo spås vinna fjärde deltävlingen. Det tvivlar jag inte på. Hans framträdande är välpolerat och snyggt, men också aningen töntigt. De självlysande LED-overallerna – som SVT marknadsför som Dannys "hemliga vapen" och ett "hypermodernt nummer som aldrig tidigare skådats i Melodifestivalens historia" – får mig att tänka på en månlandning i en industrilokal.
Tillsammans med Charlotte Perrelli står Danny Saucedo för årets dyraste nummer. På lördag får vi reda på om det lönar sig.
