Medryckande romantisk komedi
Ny filmhhhh
Wimbledon
Premiär:24 september 2004
Med:Paul Bettany, Kirsten Dunst, Sam Neill med flera
Regi:Richard Loncraine
Speltid:1 tim 38 min
Åldersgräns:Barntillåten
Åh, jag önskar att brittiska bolaget Working title kunde producera och regissera mitt liv. Det skulle vara en evig räcka av förälskelser, mystiska romanser med Hollywoodstjärnor, lycklig kärlek, olycklig kärlek, ungefär fyra bröllop i grå jackett och till sist en begravning där snygga bögar håller oförglömliga tal och Rowan Atkinson är präst.
Nu skulle jag få bli tennisstjärna också. I vita Fred Perry-kläder. Och snutta med Kirsten Dunst.
"Wimbledon" är den trovärdiga historien om Peter Colt (Paul Bettany), engelsk tennisspelare som lever på att han en gång var nummer elva på världsrankingen och en annan gång ska bli tränare på en exklusiv klubb där motståndarna är 70-åringar med racketen i ena handen och gurkmackan i den andra.
Wimbledon ska bli hans avskedsturnering, och den går väl som det brukar när man är 30+ och racketarmen börjar förlora sin potens: Slitig seger i fyra set mot en tonårig kvalspelare, ryggsmärtor och sedan ut i tre raka mot världsfyran.
Om inte. Plats på centercourten för kärleken, enter kvinnliga toppspelaren Lizzie Bradbury (Dunst) - och självklart börjar Peter spela som systrarna Williams okända storebror.
"Wimbledon" är en ljuv, välpaketerad gåva till alla höstromantiker, en fantasi i vitt och grönt för oss som stundom ser film med hjärtat i stället för hjärnan.
Som en bonus är den också en makalös tennisfilm - sport på bio blir sällan bra och ofta "Rocky IV", men här är kärleken tryfferad med sköna, autentiska tennisgrejer som retliga nätrullare, lömska sidbytesblickar och smackande linjeträffar i pressade lägen.
Gamle stjärnan Pat Cash har agerat konsult, specialeffektsgänget har lagt in datoriserade bollar i efterhand och resultatet är lika maffigt som att få se John McEnroe och Chris Evert i rollerna som sig själva.
Klä en film i Fred Perry och den blir aldrig dålig, släng in Paul Bettany och Kirsten Dunst och den blir redigt bra. Låt sedan Working title hålla i trollspöt och du får det magiska tyg som höstdrömmar vävs av.
Erik Helmerson/TT Spektra