Med varje bok uppstår en ny form

– Någon talade väl om mina böcker och deras form i radion. Jag hoppas att man menade det här också, säger Monica Fagerholm, skrattar till och gör en ironisk gest mot klänningen.

Det finns mycket människa och former i klänningen och det är det hon skämtar om.

– Men, säger hon sedan, det ryms så mycket sinnlig kunskap i litteraturen, och det som finns här, hon slår sig lite parodiskt för bröstet, ska också ner i böckerna!

Hon är i Kungälv och talar om sitt författarskap. Hon skriver alltid långsamt. Och sin senaste bok "Den amerikanska flickan" arbetade hon på i sex år.

– Att det tar så lång tid beror på att jag vill uppfinna formen. Och en sådan ny form ska uppstå varje gång, i varje ny bok.

Men frisyren är densamma. Vi sågs för tio år sedan och även då hade hon också en mörk hårsky och en rufsig lugg över en hög och lätt rundad panna. Och jag minns också den där lätt plirande blicken över brillorna.

Så vi slet för att ta en enda bild där hon inte kisade med ögonen! Det gick inte! Då hade hon debuterat med "Underbara kvinnor vid vatten". – De där två kvinnorna i den boken försökte bli huvudpersoner i sitt eget liv, de var ytliga, banala och rätt betydelselösa. Men jag ville ta dem på allvar och skildra dem som de var och se om de klarade det.

Den gången låg formen nära veckotidningen, de två damerna var så förtjusta i nya ting och vackra föremål. Och boken var en melodram som hämtade sina förebilder från 50-talets grälla magasin och filmer.

I nästa bok, "Diva", är en ung flicka huvudperson. Där var Salingers Räddaren i nöden en av utgångspunkterna. Den handlar om en kille som förlorar allt.

– Ändå får man aldrig känslan att han ska gå under, försäkrar hon, tvärtom, det sprakar om boken, man får en fantastisk energi. Det beror på att han har sitt eget språk och det viker han inte ifrån.

- Språk, det är ens egen ingång i världen. Att våga ha ett eget språk, säger hon och ler glatt, det är en stor sak, det är inte så enkelt.

I "Diva" ville hon göra en kvinnlig motsvarighet till Holden, huvudpersonen i Salingers roman.

– Varje projekt ska vara annorlunda. Jag ska vara en ny människa efter varje bok. Fast jag förblir feminist, lägger hon till, och kommer alltid att vara det, det är en av ledstjärnorna i mitt liv.

– Man ska använda sig av det som finns omkring en, hon låter ena handen rotera, människor, böcker, händelser, men utan att skada förstås.

"Diva" var en parafras på flickboken och hade en likartad struktur. Men den unga flickan var också en traditionsbärare, på samma sätt som Holden. – "Den amerikanska flickan" är en thriller. Det var den grundform jag ville jobba med denna gång. För att få ihop boken arbetade jag samtidigt på ett sidoprojekt, man blir så trött av att år efter år slita med samma sak. Man måste bort från den där totala utmattningen. Så jag gjorde en deckare vid sidan av!

Thrillern är en friare form än deckaren, säger hon. Därför kunde hon kasta ut huvudpersonen i "Den amerikanska flickan" efter två års arbete.

– Jag blev så upptagen av henne att jag glömde att berätta historien. Bort med henne alltså.

Går man ut med ett mysterium måste det lösas, ler Fagerholm, det är vi skyldiga läsarna.

Hon vevar lite med ena handen, närmast uppsluppen. Ögonen blir inte mycket mer än springor när hon är så glad. Och vi piggnar också till inför allt detta goda humör.

Dan Sjögren

Monika Fagerholm

Monika Fagerholm (född 1961) började som novellist i slutet av 1980-talet. Berättelserna handlade om flickor som missbrukade sig själva, som söp, svor och slarvade hårt. De levde ihop, bråkade, snodde varandras killar, snackade, festade, gled samman eller försvann ut ur texten. Man anade sällan vart.

Kritikerna kallade dem "flickböcker". Fagerholm blev sur på den glosan och skapade därför en annan värld när hon romandebuterade 1994 med "Underbara kvinnor vid vatten". Nu har hon tre hyllade romaner bakom sig. "Den amerikanska flickan" som kom i höstas är nominerad till Nordiska rådets litteraturpris. Fortfarande handlar böckerna till stor del om kvinnor eller flickor. Männen är rätt korkade och karikerade och kan likna dumma blondiner.

"Den amerikanska flickan" utspelas i det skövlade Porkkala. Romanen handlar om två såriga och sköra flickor, den försummade Sandra och den förföljda Doris. De håller till i en tom pool där de ägnar sig åt hemliga lekar som utgår från och förlänger verkligheten. Det är farliga lekar, säger Monika Fagerholm när hon talar om boken, men farliga på ett bra sätt. De har en terapeutisk funktion. Men så börjar deras lekar handla om den amerikanska flickan, hon som troligen blev mördad. Och då slutar det tragiskt, konstaterar Fagerholm.