Med sikte på ett hägrande byte

Det har nu gått några dagar sedan julafton. Glöggen är slut, lussebullarna också och den sista lilla biten julskinka som fortfarande ligger kvar foliebeklädd i kylskåpet, föräras med ett sorgligt andrahandsöde i form av pyttipanna.

Till denna serveras de sista slattarna avslagen julmust och – om inte morfar gick hårt åt den på juldagsbrunchen – också de sista dropparna julsnaps. Till efterrätt är det ingen som vill ha några pepparkakor utan de lär vara ända fram till påska.

Det är nu definitivt ett bra läge att en gång för alla kolla över julklappsskörden. Visst fanns där ett hårt paket i form av en skiva eller en dvd-film som känns lite lagom oönskad? Kanske är det rent av så att släktingarna har missat att koordinera sina julklappsinköp så att det bland klapparna ligger två exemplar av samma skiva: "Du tyckte ju om U2 så mycket när du var yngre, så vi tänkte att…"

Eller är det kanske så att svärfar glömt att det nu endast är brasiliansk punk som gäller därhemma?

Misströsta inte. Är skivan plomberad går den ju att byta och då har jag några utmärkta tips på var i skivaffären man kan leta – på jazzavdelningen.

Jag har efter noga övervägande bestämt mig för att 2005 faktiskt var ett jazzår. Varje år har sin egen karaktär som det blir ihågkommet för, till exempel var 1994 ett hiphopår, 1995 ett soulår och 2000 ett rockår. Men i år känns det verkligen som om jazzen har slagit ut alla andra genrer på teknisk knockout. Som sann miljövän med förkärlek för återvinning har det för mig varit ett fantastiskt år, med flera spännande återutgivningar där gamla 1950- och 60-talsplattor fått uppfräschat ljud.

Bäst i klassen har så klart Blue Note varit. De har släppt Art BlakeysA night in Tunisia, Sonny ClarksDial S for Sonny och Freddie Reddsteatermusik Music from the Connection, med en sprakande Jackie Macleanpå altsax. Men härligast är nog att de äntligen gav ut tenorsaxofonisten Tina BrooksTrue Blue, en milstolpe som tidigare aldrig funnits på cd. Att skivbolaget gömt den i arkivet så länge är snudd på kriminellt.

Men tro inte att jazzen håller på att gro igen av avdammade 50-talsinspelningar. Tvärtom tycks det som om den svenska jazzeliten mer än någonsin spänner musklerna och visar jänkarna var skåpet skall stå. Förutom den av mig redan hyllade kvartetten Nacka Forum, har en av dess medlemmar, Jonas Kullhammar,hunnit spela in så mycket sprudlande musik att man undrar hur karln orkar. Vid sidan av storbandsplattan Snake City North och några gästspel på andra artisters skivor, släppte Kullhammar för några veckor sedan också liveskivorna Gyldene tider vol. 1-3, där han spelar med basisten Torbjörn Zetterbergoch trummisen Daniel Fredriksson. Om man som jag är ett stort fan av det pianolösa trioformatet, är skivorna en högtidsstund fullt jämförbar med upplevelsen av att vrida upp volymen till Sonny RollinsA night at the Village Vanguard.

Så, vad väntar vi på? Det är dags för den stora bytaredagen. Vi ses i vimlet!

Christopher Lembkekommer att sakna den tv-sända backhoppningen på nyårsdagen.

chlembke@hotmail.com