Med och utan autopilot
I förhandsmaterialet hade även Malmösymfonikerna låtit påskina att succén, med detta program och kvällens gäster - dirigenten Jesús Lòpes Cobos och cellisten Daniel Blendulf - skulle vara om inte garanterad så åtminstone lättuppnådd. Och även om den förespeglade succén uteblev är den halva konstnärliga seger som vanns likväl en seger.
Det inledande verket, Claude Debussys Printemps, ett verk som skrevs under kompositörens fyra år långa vistelse vid Franska Akademiens säte i Rom och som han själv beskrivit som en skildring av våren i alla levande varelser, är en samling löst hopfogade musikaliska fragment för orkester vilka, mer eller mindre medvetet, inte knyts samman med någon symfonisk metod. I stället blir effekten av att lyssna till det ungefär den man får när man lagt upp en stor mängd smårätter från en delikatessbuffé på sin tallrik: här finns goda enskildheter av alla möjliga slag, men snart blandar sig dessa på sätt som kanske inte var väntade och resultaten är ständigt spännande och nydanande, om än kanske inte alltid omedelbart njutbara. Här finns många tekniska och emotionella svårigheter att ta hänsyn till, men i framför allt det senare brast både orkestern och maestro Lòpes Cobos betänkligt under stora delar av verket. Det mesta gjordes med en trött slentrianmässighet som är mycket oklädsam för denna orkester och som dessutom vanpryder varje verk av en så finurlig kompositör som Claude Debussy.
Programmet fortsatte med Édouard Lalos cellokonsert i vilken, den vid sitt genombrott för några år sedan firade svenske cellisten, Daniel Blendulf visade upp en teknisk skärpa, men framför allt en inlevelse, som många torde avundas honom. Blendulf höll tillbaka på aggressionen och fokuserade i stället på de många försonliga dragen i konserten. Med en vacker, varm och rund klang visade han hur mycket sång det finns i cellon och kanske framför allt hur lite av den vi normalt får höra. Synd bara att den orkestrala uppbackningen var i så uselt skick. Återigen körde maestro Lòpes Cobos och orkestern på autopilot, vilket blev extra tydligt i andra satsens ackompanjemang som förvisso höll tempo, men var på ett avsevärt lägre känslomässigt plan än solisten.
Andra akten utgjordesav Max Regers i Sverige numera ytterst sällan spelade variationer och fuga över ett tema av Johann Adam Hiller. Detta stycke, vilket består av tio variationer och en avslutande fuga (också egentligen en variation), är karaktäristiskt på så sätt att kompositören här varierar med hjälp av olika musikstilar - men inte genom imitation så mycket som genom att antyda element ur respektive stil.
Effekten är anslående och ger stor möjlighet för tolkning både från musikernas och publikens sida. Det var besvärande tydligt att dirigent och musiker hade lagt ner det mesta av sin möda på detta verk. I och för sig inte oförtjänt - det är både mycket vacker och tekniskt avancerad musik. Med all den spänst och finess som saknats i kvällens tidigare orkesterpartier ledde här Lòpes Cobos en mycket följsam men ivrig orkester i kvällens definitiva höjdpunkt.
Trots den hejdundrande avslutningen lämnade jag konserthuset något besviken. För artister på den här nivån bör kunna hålla en jämnare klass och inte avslöja så tydligt vilket verk som är deras egen favorit.
