Med frustrationen och ledan som drivkraft
Han såg butter och konstant missnöjd ut, inte olik en gammal hamnarbetare som en kylslagen och blåsig måndagsmorgon har glömt att köpa ut den heliga kvartingen; eldvattnet som värmer och livar upp i det kylslagna helvetet. Han var en vandrande protest. Han var irriterad, sur och motvalls. Hugo Claus var sannerligen inget charmtroll som gjorde cirkuskonster inför pressen.
Det var på mässan i Göteborg. Och inte för en sekund dolde han sitt missnöje även om han tålmodigt gjorde allt han lovat att göra. Dessutom hade han ju en högst krävande roll att leva upp till. In till leda har Hugo Claus maniskt kallats den belgiska litteraturens enfant terrible. Upprorsmakare, bråkmakare, ikonoklast, en himlastormande rebell. I sitt skrivande ifrågasatte han allt. Katolska kyrkan, Belgiens blodiga historia, den traditionella romankonsten, förlegade moralnormer och kvävande förbud.
Hugo Claus var här i Sverige då hans storverk Belgiens sorgjust blivit översatt, liksom alla hans romaner alldeles lysande av Per Holmer. Däri finns hela hans världssyn i starkt komprimerad form, trots verkets gedigna tjocklek på nästan åttahundra sidor. Det är hans främsta roman vid sidan av den tidiga Förundran.
Mässan surrade av rykten. Hugo Claus var omöjlig att intervjua. Han svarade artigt men korthugget på frågorna, men satt sedan bara tyst. En efter en såg jag dem slokörade komma från intervjuerna. Det går inte, mumlade de. Han är omöjlig. Så när det sedan var min tur var nervositeten uppskruvad på hysterisk volym. De frågor jag skrivit ner strök jag en efter en för att till slut skrynkla ihop papperna. Jag visste att det inte var lönt att fråga om James Joyces betydelse för hans verk. Det hade alla redan gjort. Och Hugo Claus hade svarat - ''ja, han var viktig". På följdfrågan om vad det var hos Joyce som han särskilt hade intresserat sig för, hade Claus svarat: ''Hans böcker". Och sedan tyst tittat ut i tomma luften.
Så där sitter jag och väntar i hotellets bar och varmröker nervigt cigarrett efter cigarrett. Hugo Claus är försvunnen. Ingen vet vart han tagit vägen. Alla letar. När han efter drygt en halvtimme kliver in i baren ser han uppgiven, trött och minst sagt irriterad ut. Höstkylan sveper med honom in. Vi hälsar. Vi sätter oss i den knarriga lädersoffan. En stor kanna kaffe ställs fram på bordet.
''Jag blir lätt uttråkad", säger Hugo Claus. Det är det första han säger.
''Jaha, då är vi två", säger jag.
Hugo Claus stelnar till. De tunga ögonlocken skälver till. Han betraktar mig som om jag vore ett underligt litet djur och jag känner mig som en insekt under en lupp. Sedan börjar det rossla djupt nere i hans lungor. Det kluckar till och Hugo Claus lägger upp ett rungande gapflabb. Sedan börjar han berätta. Vi pratar inte om James Joyce. Vi pratar inte om Nobelpriset. Han berättar i stället om den enorma frustration som präglar hans dagar. Han säger att han äter för mycket. Han dricker för mycket. Han skriver för lite. Hela dagarna går han rastlös och förbannad runt och stirrar på skrivbordet utan att knappt få ner ett endaste användbart ord. Sedan, när dagen nästan är över och mörkret sänker sig, kastar han sig över skrivmaskinen och skriver som besatt till klockan två på natten.
Men hans livsverk är enormt. Det finns ingen litterär genre han inte prövat. Över sextio pjäser, drygt tjugo romaner, tusentals dikter, hundratals essäer, filmer, tevekritik, operalibretton. Allt har han gjort. Regisserat filmer, målat. Ändå beklagar han sig. Ändå tycker Hugo Claus att han inte utnyttjar sin tid på rätt sätt. Att han inte brukat sitt liv på ett fullödigt sätt.
Och snart pratar vi om hur man ska lära sig uthärda den dagliga och ständigt aggressiva ledan. Vi pratar om öl, om inställningen till sex i olika europeiska länder. Vi talar om den katolska kyrkan, om vilken Hugo Claus inte har direkt vänliga saker att säga efter att ha tillbringat sina första tio år i en klosterskola, från arton månaders ålder till sitt elfte levnadsår. Hugo Claus tillhör också de få författare som i modern tid blivit dragen inför domstol för blasfemi, en anklagelsepunkt vilken dock ändrades till "sårande av god smak".
Ledan och den dagliga frustrationen som Hugo Claus plågas av är besläktad med hans inre mörker. I flera av hans romaner finns som tema, eller som brännande och självgisslande undertext, en moderniserad form av Oidipuskomplexet. Smärtan som skapades genom att han som litet barn lämnades till ett nunnekloster släpper inte sitt grepp. Det skapade ett hat han aldrig lyckas komma tillrätta med. Det återkommer med full kraft i Belgiens sorgsom har starka självbiografiska inslag. När vi sitter där i lädersoffan och Hugo Claus snart har rökt upp mina cigarretter, trots att han envisas med att säga att han slutade röka för fem månader sedan, är det tydligt att han vägrar förställa sig. Han är sig själv. Han visar sin plåga. Det är inget koketteri bakom det han berättar om sina dagliga plågor och frustrationer.
Samtidigt understryker Hugo Claus att han älskar det som med en förljugen eufemism kallas detta livets goda. Han berättar om sina fruar. Om sina barn som han tycker att han försummat. Om åren han var tillsammans med Syliva Kristel - mer känd som skådespelerskan i Emmanuellefilmerna - med vilken han har en son. Han berättar om sin vilda och på många sätt hårda ungdom.
''Jag jobbade med de sämsta jobben, som målare, på byggen. Jag var en av lägsta bland de lägsta. Jag arbetade som alla andra, men så en dag bestämde jag mig för att inte arbeta mer. Jag accepterade inte längre att någon sade åt mig att jag skulle vara där klockan sju eller att jag skulle göra det eller det. Den enda vägen ut var att bli gigolo."
I allt vad Hugo Claus skrivit finns det perspektivet levande som en blottlagd skälvande nerv. Han ser med hatfylld och vasst genomskådande blick uppåt mot maktens män, mot korruptionen och de nationella lögnerna. Han hatar bigotteri, förställning, fanatism och den katolska kyrkans makt och hyckleriet och sexualskräcken det skapat i samhällslivet. Det finns alltid närvarande i hans böcker. Därifrån kommer också den svalkande mildhet med vilken han skildrar de utsatta och förtryckta. Därur stammar även, paradoxalt nog, hans förlösande och stora humor.
Det är, i all sin nakna och hjärtskärande grymhet, på något underjordiskt sätt symptomatiskt att Hugo Claus, när den Alzheimer han drabbats av blev värre, själv valde vilken dag han skulle dö. Och att hans beslut redan kritiserats hårt i pressen, inte minst av företrädare från katolska kyrkan.
Crister Enander
