Med ena foten i hembygden
Och så Hjoggböle, en bondby i Norra Västerbotten, där P O föddes den 23 september 1934. Byn ligger mellan Skellefteå och Burträsk och uttalas Hjaggbööl på ortens språk och jag ser på en av de stora auktionsplatserna i rymden att det därstädes går att köpa herrstrumpor i storlekarna 41 till 46, de är svarta, tillverkade i Italien och kostar tjugo kronor.
I en liten nättminnesbok på 529 sidor berättar P O om sin livsbana, hur han svingar sig från det där gröna huset i bondbyn ut i världen till Uppsala, Berlin, Paris och Köpenhamn. Han lämnar myrar, porsblomster och tallar för ensliga studentrum och ödsliga våningar i storstäder. På ett sätt återvänder han ofta till hembyn, till husen och människorna, han klipper aldrig av navelsträngen till sin mor Maja och stundtals skriver han långa ordstycken i Hjoggböle. Han glömmer aldrig hennes förmaningar om den vedervärdiga spriten och inte heller talet om alla försyndelser och ansvaret inför Herren. Han lämnar i ett avseende byn och företar resor långt bort i världen, men alltid minns han det gröna huset, mors ord, reskamraten, som är hans far och korsrävens resa.
Rötterna slits aldrig bort,han minns i klarhetens ljus ensamheten i skogen, det eviga kartritandet och allt detta med idrotten. Och förbudet att se fotbollsmatcherna på söndagar. Han minns även sin stora snällhet, den faderlöse lärarinnepojken, som inte var en oäven höjdhoppare.
Studier i Uppsala och tidningsskrivandet gjorde att han kom in på författarbanan, det gav honom stora framgångar, inte minst som dramatiker. Den lilla byn Hjoggböle är ett riktigt författarnäste, som fostrat både Anita Salomonsson, Kurt Salomonson och Hjalmar Westerlund. P O förminskar gärna sin egen roll, han skriver konsekvent om sig själv i tredje person och han har även svårt att leva ut sitt liv. Jag vill inte komma med några psykoanalytiska utsagor, men jag tror att hans stränga bakgrund och hans stora självkritik leder honom vilse i den stora världen.
Mitt i de stora framgångarna hamnar han i en stor personlig kris, han faller in i mörkret som bara omges av alkohol, skrivkramp och förluster. Det är en svår och smärtsam resa att läsa om, den hjälp som han får avvisar han med sin kritiska blick. De hjälpande och de kloka använder fastställda formulär i stöd och behandling och det fungerar inte på P O. Det fungerar säkert på andra. Av ett helt annat skäl kommer vändpunkten den 6 februari 1990 och efter det kommer en skaparperiod utan motstycke. Det blir som en förlösning och en återuppståndelse. När han varit längst nere i vågdalen och skådat livets kärna, sedan bär det bara uppför berget, förklaringens berg.
Det är klart attdet är i långa stycken en djupt sorgsen och en mörkt allvarsam bok, men den pekar ändå fram mot möjligheter och alternativ, på så sätt är den hoppfull. Ibland kan P O vara kärvt och rolig på ett återhållsamt sätt. Det där med spriten som alla skriver om är måttligt intressant, det som fascinerar mig mest är banden till Hjoggböle, det är där han hör hemma med paddorna i kallkällan och rävfarmaren, där är hans gröna hus, där ska han vara, han Enquist. Och förbli intill evighet!
