Med döden i vitögat

Det låter som ett tungt ämne. Och regissören Melanie Mederlind har närmat sig döden förut, inte minst i pjäserna Psykos 4:48, om den sista ödesnatten innan ett självmord och I Alperna, där en grupp ungdomar dör i bergen. Men för Mederlind handlar 24 timmar Berlinom ett bejakande av livet, snarare än ett ältande av döden.

- Den fråga som alla i pjäsen ställs inför är vad de skulle göra om de fick reda på att det närmaste dygnet var deras sista. Ingen i pjäsen kan riktigt besvara frågan, men den uppmanar publiken att själva fundera. Döden är alltid närvarande i livet, och uppmanar oss att fundera över hur vi lever våra liv, säger Melanie.

Inte heller handlar det om en förkärlek till mörka ämnen, enligt Melanie.

- Jag ser det inte som att jag väljer pjäser med mörka ämnen. Jag väljer pjäser med allvarliga ämnen, men där dramatikern närmar sig det allvarliga genom humor. För mig vittnar humor om intelligens, och med humor blir de allvarliga ämnena lättare tillgängliga för publiken.

24 Timmar Berlin ärskriven av den tyska dramatikern Roland Schimmelpfenning, en regissör som Melanie Mederlind sympatiserar med.

- För mig är valet av pjäs samma sak som valet av dramatiker. Jag väljer dramatiker som jag sympatiserar med politiskt eller konstnärligt. Jag vill ha dramatiker som riskerar något, genom att ta ställning eller utmana. När det gäller Schimmelpfenning tycker jag om hans sätt att utmana teaterns ramar.

24 Timmar Berlinutspelar sig, som titeln antyder, under ett dygn i Berlin, på den anonyma gatan Greifswalder Strasse. Pjäsen är uppdelad i över 60 scener och nästan lika många karaktärer. Ett fragmentariskt berättande, som varit en utmaning att gestalta på scenen. - Schimmelpfenning är känd för att ha en väldigt säregen och fragmenterad berättarstil, fylld av humor och surrealism. Många av hans scener är inte mycket mer än bildbeskrivningar av vad som händer på scen. Och efter flera ganska texttunga pjäser ville jag pröva något annorlunda, och berätta med bild i stället för dialog.

Melanie associerar resultatet till filmer, snarare än till pjäser.

- Roland har många gånger fått frågan, om han inte egentligen skriver filmmanus. Och jag har själv också velat berätta väldigt filmiskt. I film är det redan väldigt etablerat med fragmenterat berättande, som i Short Cuts, 21 Gramsoch Babel. Men det är inte lika vanligt på teatern, och det har varit en stor utmaning att tillämpa ett filmiskt berättande på scenen.

Det filmiska berättandet har påverkat även hur musiken används i pjäsen.

- Jag har velat jobba med musik som man gör i film, vilket gör att vi har väldigt mycket musik i föreställningen. Exempelvis både spelar och sjunger vi Lou Reed. Och vi använder mycket isländsk musik, som Sigur Rós, Múm och Amiina. Det är en väldigt poetisk och drömsk musik, som öppnar för dagdrömmande. Samtidigt är den väldigt subtil, så den passar bra i bakgrunden.

Och kanske tar Melanie själv klivet över till filmmediet i framtiden. Hon lockas åtminstone av tanken.

- Ja, det har jag tänkt mycket på. Det skulle vara väldigt spännande att regissera film.

Föreställningen ges även på Grand i Simrishamn 8 mars.

Emil Sandgren