Mästerlig skildrare av förlorare
Litteratur. De välklippta gräsmattorna. De välkammade barnen. De skinande leendena. Männen som firar sina små befordringar på arbetet och kvinnorna som städar, shoppar och sköter sina män och barn.
Allt vad dessa hus, dessa enorma villaghetton, vill säga är en enda sak: Vi har råd! Vi har lyckats! We are living the American Dream! Det var dessa konstlade - liksom plastlaminerade - miljöer och dess invånare som var John Updikes tema framför andra. Jag tror ingen annan amerikansk författare förmått klä av denna materialistiska medelklass med samma hänsynslöshet, med samma skarpögda iakttagelseförmåga.
John Updike varen subtil människoskildrare, en av de förnämsta i modern amerikansk litteratur. Den psykologiska blicken svek honom sällan. Förmåga att tränga ner i karaktärernas inre - att skildra deras mörker och frånstötande sidor - var kuslig i sin exakthet. Sitt stora litterära genombrott fick han med romansviten om den långe och gänglige svenskättlingen Harry Angstrom, "Haren" kallad - "Rabbit". Den första romanen i Haren-pentalogin skrev John Updike redan 1960, Haren springer, och den sista fyrtiotvå år senare,Rabbit Remembered.
John Updikes arbetsmetod var, på ett ytligt plan, ytterst enkel.
Han registrerade och iakttog, inte sällan kyligt och oaffekterat med en reptils kalla blick. I såväl romanerna som novellerna dröjde han ofta vid de berättande och signifikativa små händelserna.
Med stor konstfärdighet odlade han den enskilda detaljens avslöjande innebörd. Ett liv mejslades fram. Ett människoöde blottlades. Familjer förlorade i de närgångna skildringarna sin sociala rustning. Maskerna föll, skammen och de nedriga handlingarna blev synliga. Avsikten var att teckna de enskilda människorna samtidigt som samhället blev synliggjort genom deras konkreta gärningar.
John Updike fokuseradesig på relationer, på de inbördes bindningar och slitningar som alltid uppstår människor mellan. Men hans romaner hade aldrig nått de briljanta höjderna om han inte hade parat denna reptilkalla blick med en stor portion förståelse. Hans karaktärer är ofta osympatiska. Men han förstod dem, han visste vad som rörde sig under ytan och han förklarade dem på ett inlevelsefullt sätt, inte sällan ömsint.
"Jag har en mörk syn på världen som jag med klent resultat har försökt dölja i mina verk", sade John Updike för några år sedan i en intervju. "Jag upplever att alla har vissa rovdjursinstinkter, man kämpar för plats, kärlek och pengar." I flera av John Updikes romaner, inte minst i Haren-sviten och de tre romanerna om författaren Henry Bech, frodas en ganska frånstötande cynism. Något har gått förlorat, en värdeförlust av moraliskt slag som John Updike framhåller som ett symptomatiskt problem för USA. Människor kan inte leva enligt sina ideal - en spricka uppstår i själva fundamentet. De saknar tolerans och inlevelseförmåga. De har skapat ett skal runt sig själva, härdat sig mot medlidande. De har förlorat sina drömmar och inskränker sina liv till att alltmer handla om materiella vinster, sexuella snedsprång och egoistisk behovstillfredsställelse. De har, kort uttryckt, blivit inskränkta, själviska och småsinta.
Pessimismen var dock inte av det oförsonliga slaget. John Updike liknade mest en gråtande Schopenhauer. Han sörjde den utveckling han bevittnade och beskrev.
Trots sin framskjutnaposition i amerikanskt litterärt liv - han fick till exempel Pulitzerpriset två gånger - var John Updike i mycket en främmande fågel. Tidigt lämnade han New Yorks författarkretsar, han skydde dess oförsonlighet och tuppfäktande. Han tillhörde inte de hårda grabbarna; han var inte - och ville nog heller inte vara - en Norman Mailers eller Tom Wolfes like. Han tycks aldrig ha drivits av den ofta kvävande ambitionen att skriva Den Stora Amerikanska Romanen. Han blev i stället den store skildraren av livet som levdes i småstäderna utmed USA:s östkust.
John Updike varen mästare på att skildra förlorarna, de som blev förbisprungna i jakten på framgång och prestige. De som i medelklassens trista tillvaro inte riktigt lyckades, de som aldrig nådde ända fram. Häromveckan lämnade en stor författare, vid en ålder av sjuttiosex år och efter sextio böcker, den småsinta verkligheten. Det gör mig glad när hans amerikanska förlag nu meddelar att i april kommer de att ge ut den diktsvit som John Updike skrev under de senaste åtta åren, "Endpoint and other poems". I en av dikterna, betitlad Requiem, spekulerar Updike över hur reaktioner kommer att bli vid hans död.
"I mitt skrivande", sade John Updike, "dras jag till förlorare. Livet är ju en evig rad av förluster, man hinner förlora många saker med tiden, på väg mot livets slut då du förlorar alltihop."