Marian Keyes

Norstedts Översättning: Ingela Jernberg Mariana Keys skriver krönikor i olika tidskrifter. De handlar för det mesta om människors misslyckande berättat på ett varmt och mänskligt sätt.Nu publicerar hon ett 40-tal krönikor under namnet "Under täcket". Jag förstår precis varför den irländska författaren Marian Keyes skriver i sängen. Det är varmt och skönt, en krävande, kylig och påfrestande yttervärld hålls på avstånd, och det finns gott om plats att breda ut sig med papper, pennor, böcker och annat. Det skulle vara lätt att tro att hjärnan vaggas in i ett bedrägligt icke-arbetande tillstånd men det fungerar faktiskt tvärtom. Det blir en hel del gjort, just för att känslan av välbefinnande är så stark och påverkan från omgivningen minimal. I inledningen av Keyes nyutkomna krönikesamling "Under täcket" beskriver hon sin vardag: "Jag skriver ensam i sovrummet med fördragna gardiner. Jag har pyjamas på mig och äter bananer. På en kudde framför mig står min bärbara dator. Då och då, ofta i samband med att jag ska lansera en ny bok, leds jag blinkande ut i dagsljuset. (...) tanken på att sitta bakom ett skrivbord skrämmer mig, och ärligt talat är jag rädd nog som det är". Nyckeln bakom Keyes romanframgångar ligger i huvudpersonernas tillkortakommanden. Hon skriver om vanliga halvlyckade människor som kämpar med trassliga kärlekshistorier eller brist på såna, utdragna husköp, traumatiska körlektioner, dåliga chefer, tickande biologiska klockor, saliga barrundor och matta pizzasöndagar. Anslaget är lättsamt och språket inte alltid så välskrivet, men Keyes har tack och lov också något annat - självironi och berättarglädje, och en förmåga att även bita fast i det mörka. I "Under täcket" har hon samlat ett fyrtiotal krönikor publicerade i olika tidskrifter genom åren. Ämnena är allt från heminredning, nyårsaftnar, skofanatism och åldrande, till personalfester, trädgårdsarbete, katolicism, familjeliv, och fenomenet den keltiska tigern. Märkligt nog känns det som om de blekaste krönikorna lagts i början, vissa av dem reagerar jag bara med en gäspning på, det blir dock bättre efter hand. Den långa och tidigare opublicerade texten som tar upp hennes egen alkoholism skiljer sig t.ex drastiskt från resten. Marian Keyes." BORDER="0"Marian Keyes. "När jag var arton år började jag plugga juridik på college. Jag hade alltid varit duktig i skolan och allas förväntningar (utom mina) var höga. Jag fick ett hyfsat slutbetyg och alla förväntade sig att jag skulle bli advokat. Men jag kunde bara inte. Jag var som förlamad av någonting som jag inte kunde sätta ord på. Så jag lämnade Dublin och flyttade till London och började jobba som servitris. Jag var ett lysande exempel på självsabotage. Det är först nu som jag förstår att det var mitt gamla problem med självförakt som gjorde att jag inte sökte några hyfsade jobb. Jag tyckte helt enkelt inte att jag var värd det". Och visst, även vissa andra texter gör att det är fascinerande att läsa om bokföringskontoristen med älvansiktet vars fantasi förändrade hennes liv över en natt. Trots att huvudintrycket är lite blekt och det är svårare att skriva snärtiga krönikor än att breda ut sig på fyrahundra sidor. Caroline Alesmark