Malmö Teaterhögskola, Teater Fontänen i Malmö: MACBETH

Macbeth är den klassiska Shakespearepjäsen om häxors profetior, maktbegär och skuld på ett slott i Skottland. Jag har sett ett otal uppsättningar, men minns dock fortfarande Husvagnsteaterns uppsättning på Malmö Hus för 10-12 år sedan. Slottets murar och den kullerstensbelagda innergården gav då en mäktig autentisk fond till Macbeth och hans Skotska elvahundratal. Dess scenografiska motsats fick jag i måndags beskåda då elever från Malmö Teaterhögskola hade premiär på sin slutproduktion på Teater Fontänen. Pjäsen är den samma och texten trogen originalet. Scenrummet däremot är avskalat och svart. Bestående endast av ett antal scenpodier och pelare. Denna sparsmakade interiör fick på ett finurligt vis agera allt från bord till skog i takt med att Macbeths öde besannades. Föreställningen rivstartar. Knappt har vi satt oss till rätta förrän skådespelarna, ledda av en virveltrumma, i högt tempo marscherar in på scen iklädda kilt. De stannar plötsligt upp, söker vår ögonkontakt och förklarar stolt att de nu ska framföra sin pjäs. Denna överrumplande inledning, som både fäller skratt och applåder, fångar publiken i ett grepp den sen aldrig släpper. Pia Örjansdotter och Joel Östlund i Macbeth.Bild: Lena Ason Pulserande rytmer strömmar därefter ut ur högtalarna varpå häxorna sedvanligt framträder. Det är dock inte häxor av det slag vi är vana att se i Macbeth. Ut från kulisserna stiger nämligen tre flickor iklädda skoluniform. En lömsk och oberäknelig lekfullhet genomsyrar hela deras oskyldiga uppsyn. Barnsliga ramsor varvas i ett farligt spel med blickar av åtrå och synd. De blandar sitt gift, och fäller sina besvärjelser samtidigt som de nynnar på Lina Sandells psalm Tryggare kan ingen vara. Sonja Lindbom i Macbeth. Bild: Lena Ason Detta lekfulla, fartfyllda och nästan surrealistiska grepp genomsyrar hela föreställningen. Anette Norbergs regi är modern, genialisk och ofta väl avvägd. Drunknar aldrig i en trött melankoliskt överpretention, och inte heller i ett plumpt effektsökeri. Det enda övertrampet är möjligen Portvakten, som förvisso roar, men vars bondkomik sticker ut lite väl mycket. Andra grepp, som att ge Macbeths lönnmördare referenser till våldsdyrkarna i Stanley Kubricks Clockwork Orange är lysande! Vad som också lyser är Pia Örjansdotter. Vad hon än tar sig ann på scen så gör hon det med en övertygande auktoritet och självklarhet. Joel Torstensson är också bra i rollen som Macbeth. En roll, som precis som Lady Macbeth, vandrar runt på hela 5 av eleverna. Vilket faktiskt inte stör nämnvärt. Överväxlingarna är oftast snygga, och ibland till och med komiska. På tal om komik så måste Joel Östlunds strålande tolkning av Kung Duncan gå till historien som en av de mest komiska och tillika mest sympatiska. - Du har varit med om mer än du borde, uttrycker Läkaren, spelad av Emelie Strandberg, då hon med fasa betraktar den i sömnen gående Lady Macbeth. Vi i publiken har dock njutit för fullo. Om teaterhögskolans förra icke helt lyckade uppsättning Välkommen till år 2003 var två och en halv timme lång, så är Macbeth nästan tre timmar kort. Om du vill åtnjuta en föreställningen där närvaron, tempot och glädjen är på topp från början till slut. så är ett besök på Teater Fontänen ett säkert kort. Tryggare kan ingen vara?. Michael Högberg