Annons
Nyheter

Malmö dramatiska teater: Clandestino

Nyheter • Publicerad 10 mars 2003

Terrorism är ett ämne i tiden som oroar och berör många människor. Temat för Malmö dramatiska teaters senaste produktion är därför inte särskilt förvånande. Här tas flera viktiga frågor upp, som varför någon väljer att bli terrorist, varför en viss människa utses till offer och inte minst förhållandet mellan den tillfångatagne och fångvaktaren. Här förflyttas vi mellan Italien och Sverige i en märklig historia med många förvecklingar. Det inleds med ett bombattentat på en italiensk järnvägsstation. Där möts av en slump ett antal människor, en Volvo-chef, en journalist, en präst, några ungdomar. Monica Stenbeck, Katarina Lundgren-Hugg och Göran Dyrssen. Bild: Anders Mattsson Härefter sker ett hopp i tiden och vi möter samma gestalter igen. Volvo-chefen Sven är gift med Anita. De träffades på järnvägsstationen i samband med bombdådet. Paolo (en av ungdomarna) har blivit reklamman och ansvarig för Volvos lansering i Kina, en annan av de yngre, Francesca, sitter i fängelse, dömd som terrorist. Anita och Paolo är i hemlighet båda brigadister som bestämt sig för att kidnappa chefen för Ford, Morrison, som är ansvarig för Volvos nya fabrik i Kina (för vilken Sven är tilltänkt VD). Deras självpåtagna uppgift är att rädda världen undan den tilltagande globaliseringen och miljöförstöringen. Den svenska journalisten Gertrud, som också var på plats i Italien, blandas in genom att hon får ett uppdrag av brigadisterna att skriva om kidnappningen. Låter det komplicerat? Pjäsförfattarinnan Mia Törnqvist har inte nöjt sig med detta, utan låter dessutom Sven och Morrison vara ett kärlekspar i smyg, Anita och Gertrud vara gamla skolkompisar och Paolo och Francesca vara varandras rådgivare? Idén att ta upp terrorismen genom att skildra en kidnappning och det inbördes förhållandet mellan de inblandade är aktuell och intressant. Ämnet rymmer många sidor och på scenen finns en samling mycket skickliga skådespelare. Fredrik Gunnarson lyckas ta fram precis den blandning av osäkerhet, mjukhet och envishet, som rollen kräver. Per Graffman gör en Morrison som är just så kaxig och styv i korken som vi förväntar oss. Katarina Lundgren-Hugg balanserar fint den tvehågsenhet och idéfixering som finns i Anitas karaktär. Katarina Lundgren-Hugg, Per Graffman och Ducan Green. Problemet här är alltså inte skildringarna av de olika individerna, utan snarare att kärntemat under pjäsens gång alltmer kommer i skymundan. Det fokuseras till exempel mer på Svens och Morrisons förbjudna kärleksförhållande än på relationen mellan kidnappare och offer. Terrorism-tanken blir mer en förevändning för en skildring av ett antal intressanta personligheter än ett mål i sig. En av anledningarna till att pjäsen skjuter förbi målet är antagligen att här finns FLERA fokus, inte ett. Å ena sidan sätts ljuset på brigadisterna, å andra sidan försöker man också ta upp globaliseringens konsekvenser, den cyniska journalismen och omvärldens reaktioner på homosexualitet. Resultatet blir splittrat och pjäsen skummar bara på ytan. Det är synd, eftersom många av de frågor som skulle kunna ställas, förtjänar att tas upp. Vad är det exempelvis som gör att vissa människor tar steget från att vara politiska idealister till att bli terrorister? Samtidigt kan pjäsen givetvis tas som utgångspunkt för funderingar och diskussioner, det är naturligtvis gott och väl. Men det går inte att bortse från att här finns en fadd eftersmak som stannar kvar när pjäsen är slut. Helena Holmkrantz

Robert Dahlström robert.dahlstrom@allehandasyd.se
Så här jobbar Trelleborgs Allehanda med journalistik. Uppgifter som publiceras ska vara korrekta och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.
Annons
Annons
Annons
Annons