Maia avrundade kvällen med ett leende

Det passar hennes musik som hand i handske. Och det passar publiken, som kan gå ner för landning i Maias charmiga sällskap och avrunda kvällen med ett leende.

Med ett proffsigt och snortajt band i ryggen serverar hon poppärlor som And I found this boy, Mattis and Maia och Gothenburg. Det låter bra, och bandet ser till att klä in varje låt i varma och behagliga popkläder, som tvättats med många skopor mjukmedel. Och det tar mig nästan hela konserten att begripa att det är just där skon klämmer. Det är för behagligt, för snällt och för fint. I stället för att lyfta fram Maias säregna, kärvt vackra röst, så bäddar bandet in den i så mycket bomull att den oskadliggörs. Det märks väldigt tydligt, när Maia sätter sig vid pianot och bjuder på en avskalad och lågmäld version av Ark-covern The worrying kind. Då, när hennes röst får lite svängrum, låter hon som allra bäst.

Nästa gång hade det varit kul att se Maia med ett mindre kompband. För hennes röst behöver ingen vägg av mjukpop att luta sig mot.