Magplask i Tomelillas kulturella ankdamm

Jag önskar att jag kunde skriva om Sune Rudnerts utställning på Tomelilla konsthall utan att behöva ta upp den infekterade och trista frågan om huruvida Rudnerts konst är pornografisk och rent av har pedofila drag. Tyvärr måste jag göra den som är intresserad av sådana saker besviken. Sune Rudnerts stora, retrospektiva utställning är inte pornografisk, inte ens erotisk eller särskilt sexig. Pygmalions rum, 2002." BORDER="0"Pygmalions rum, 2002. Men är ni intresserad av god, surrealistisk konst med drag av naturlyrik bör ni åka till Tomelilla. Eller tycker det är intressant att se vad Sune Rudnert skapat under ett liv som konstnär. Rudnert visar bilder från de allra första trevande försöken på Forums målarskola, i Malmö, i början av 1960-talet under ledning av Gerhard Nordström, fram till målningar gjorda i år. Hans tidigare verk är som man kan förvänta sig, lite trevande och traditionella, medan han mognar och blommar ut som surrealist inspirerad av bland annat Magritte. Hans experiment med olika rumsliga förhållande är spännande och hans teknik är stundom bländande. Möjligen tar tekniken över liter väl mycket i en del bilder som blir livlösa och stela. Sune Rudnert är uppvuxen och bosatt i Limhamn i Malmö och har förutom tiden på Forums målarskola också utbildat sig till dekorationsmålare, vilket märks i hans framställningar av till exempel trägolv. Han är också fil. dr i konstvetenskap. För den som inte är insatt i turerna kring hans utställning i Tomelilla ska jag göra en kort återblick. Behagfullhetens rum, 2001" BORDER="0"Behagfullhetens rum, 2001 Sune Rudnert fick uppdraget att ställa ut i Tomelilla för flera år sedan. Sedan dess har det skett förändringar i ledningen av konsthallen och den som nu vikarierar på uppdraget som ansvarig , kultursekreterare Marie Johansson, reagerade kraftigt när hon förstod vilka bilder Sune Rudnert skulle visa. Hon menar att de är pornografiska och i något fall ren pedofili. Det finns ett konstråd för Tomelilla konsthall bestående av konstnären och formgivaren Mats Theselius, chefen för kulturförvaltningen, Mats Ekberg, den politiske ordföranden, Thomas Leandersson (c), socialdemokraten Martin Svennberg och Tomelilla konstförenings ordförande. Marie Johansson ingår också i rådet som ersättare för den ordinarie konsthallschefen Mona Björkman. Det var detta konstråd (då utan Marie Johansson) som erbjöd Sune Rudnert att ställa ut i konsthallen under påsken 2002. Paradise Garden, 200." BORDER="0"Paradise Garden, 200. Men i början av mars hände något. Då fick Sune Rudnert ett brev, undertecknat av fyra i konstrådet; Mats Theselius, Marie Johansson, Mats Ekberg och Thomas Leandersson, där det ställdes krav på att han inte skulle visa sju namngivna konstverk. Skälet var att de hade ett sådant innehåll att det kunde uppfattas som kränkande för besökare. De fyra i rådet menar att framställningen av nakna kvinnor i bilderna är av sådan art att det kan betraktas som pornografi och kvinnoförnedrande. Brevet är illa formulerat och svårtolkat, men så mycket kan man förstå att rådet menar att även om kvinnan funnits som motiv inom konsten i årtusenden måste man idag se kvinnan som konstnärligt motiv ur ett modernt perspektiv. "I dag står dessa bilder mot en fond av kvinnoförnedring, pornografi och pedofili." Att man, förutom konst under tusentals år, också avser Sune Rudnerts bilder är ställt helt utom tvivel. Brevet avslutas med orden: "Titlarna listade nedan är exempel (eftersom vi inte sett alla bilder Du tänkt visa) på verk vi inte vill se här under din utställning." Den sista formuleringen kan inte tolkas på annat sätt än att man försökte censurera delar av Sune Rudnerts utställning. L´aiguille e la porte d´Aval, 2001." BORDER="0"L´aiguille e la porte d´Aval, 2001. Sune Rudnert blev förstås förbannad och vägrade sortera ut de verk som konstrådet ansåg olämpliga och brevet väckte också uppmärksamhet i media och bland andra konstnärer och konstvetare. Konstrådet har utsatts för stark kritik och resultatet är att man inte framhärdat i sina censureringsförsök utan nu visar Sune Rudnert de verk han anser har sin plats på utställningen i Tomelilla konsthall. Och nu är det alltså upp till besökarna att själva bilda sig en uppfattning. Att skriva om och kommentera denna sorglustiga historia är förstås en svår, rent av omöjlig uppgift för mig. Redan mitt kön reducerar mig till part i målet och det förstod jag tydligt under pressvisningen i konsthallen i torsdag. Då avfärdade Marie Johansson kritik framförd av bland annat Ystads konstmuseums chef, Thomas Millroth och Ystads Allehandas politiske redaktör, Ola Tedin med orden "De är ju män!" Ska man följa den linje som anbefalls av konstrådet, med Maria Johansson i spetsen, är det inte många konstnärer, varken döda eller levande, som tål att visas. En naken människokropp är ett mycket vanligt motiv i olika betydelser inom konsten. Ibland i sådana sammanhang att avsikten är att väcka anstöt. Att provocera. Men lika ofta som symboler för liv, kärlek, mytologiska figurer och händelser, växtkraft eller bara skönhet. Ibland också med rent erotiska avsikter. Notera att jag skriver människokropp eftersom det lika ofta är mäns kroppar som avbildas. Inte minst inom Sune Rudnerts genre, surrealismen. Konstnären Sune Rudnert.Bild: Bass Nilsson" BORDER="0"Konstnären Sune Rudnert.Bild: Bass Nilsson Självklart måste de utställningsansvariga ta ansvar för det som visas och det gör man också över hela världen. Enklast genom att inte bjuda in konstnärer vars verk man inte vill visa. Men att lägga ribban på den nivå som man vill göra i Tomelilla är inte bara absurt, okunnigt och lite löjeväckande utan innebär också ett otrevligt försök till förmynderskap utifrån en oprofessionell och otillräcklig grundsyn på konsten och konstens villkor. Dessutom underkänner rådets medlemmar sig själva - för det kan väl aldrig vara så att man inte hade någon som helst kunskap om Sune Rudnerts konst när man bjöd in honom? Nakna kvinnokroppar är inget nytt i Rudnerts konstnärskap. Bland de kritiserade målningarna finns bilder från så tidigt som 1973. Vad vi ser i Tomelilla är en politisering av konsten med avstamp i en snäv, sipp och inskränkt feminism som med suveränt tolkningsföreträde sluggar sig fram. Ska Tomelilla konsthall i fortsättning bara visa "politiskt korrekt" konst utifrån konstrådet (eller är det Marie Johanssons?) uppfattning då blir det futtigt och inskränkt. En konsthall får aldrig bli en personlig barrikad för de ansvariga administratörerna. Däremot gärna för utställande konstnärer! Den allmänt oprofessionella nivån på hanteringen av Sune Rudnerts utställning blev tyvärr väldigt tydlig under pressvisningen i torsdags. En pressvisning är, som namnet anger, ett tillfälle för konstnären att visa och förklara sin konst för inbjuden press. Detta fick aldrig Sune Rudnert. Marie Johansson och några av hennes åsiktsfränder saboterade effektivt pressvisningen och försökte istället göra den till ett slagfält. Sune Rudnert avbröts ständigt med provocerande, försåtliga och direkt oförskämda frågor, kommentarer och påståenden. Hånfulla skratt, huvudskakningar och rena personangrepp på både konstnären och hans familj är inte uttryck för ett särskilt professionellt sätt att sköta en pressvisning. Jag har under över 20 års konstskrivande och otaliga pressvisningar aldrig varit med om något obehagligare. Att utställningen, och turbulensen kring den, är en djupt personlig fråga för Marie Johansson blev uppenbart under pressvisningen. Det, och en allmänt otrevlig, oförskämt och oseriöst genomförd pressvisning samt huvudfrågan - försöken att censurera en inbjuden konstnärs verk på godtyckliga grunder - borde vara skäl nog för både Marie Johansson, konstrådet och de politiska makthavarna i Tomelilla kommun att fundera över hur ansvaret för konsthallen ska se ut framöver. Med en blick i backspegeln på de senaste årens turbulens kring konsthallen och med dagens skandal för ögonen kan jag bara konstatera att det är något osunt i hur kulturen förvaltas i Tomelilla kommun. Robert Dahlström