Macbeth öppnade såren i Dresden
Premiären orsakade rabalder. Publiken möttes av nakna, blodiga kroppar som vred sig i plågor på scengolvet och den vardagliga scenografin, en lång trist korridor med dörrar in till lika trista tjänsterum och Macbeth klädd som en general från DDR-tiden, var inte underhållning. De vackra kostymerna lyste helt med sin frånvaro och satt den här gången bara på publiken.
"Dit går vi aldrig mer" yttrade mina hyresvärdar när jag besökte Dresden i höstas. Naturligtvis måste jag se den skandalösa föreställningen (mest för att ha sett operan från insidan) och jo, kopplingen till Jan Berglins stornästa amatörer - till exempel på operan - ligger nära. I pausens name-dropping gör de bort sig genom att säga "Pavarotti var rätt bra på Globen", medan extremisterna minns Bayreuth -61, La Scala eller en dynamisk Parsifal.
Macbeth var ingen dålig föreställning och Nadja Michael som lady Macbeth och den koreanska tenoren Wookyung Kim som Macduff utgjorde verkliga höjdpunkter.
Men hur kunde då lite - ja ganska mycket - rödfärg, och en Macbeth, som mer liknade Honecker, uppröra så? Efter arton år?Är det bara idealister med distans (som jag själv), som lever i ett land som aldrig blivit bombat och där nära och kära inte isolerats bakom en bokstavlig mur, som tar till sig rebellens visioner? Efter så lång tid blödde ännu såren och på operan gick man för att få känna sig tillfreds och Himmelmann baserar sin Macbethversion på en tid som slagit så mycket i spillror.
