Annons
Nyheter

Lyskraften i språket gör den läsbar

När författaren Göran Tunström gick bort i början av år 2000 lämnade han efter sig högar med manuskript. Sedan början av 1980-talet hade han arbetat på en bok som skulle skildra hela 1600-talet och dess förändrade syn på människan och dess "jag". Men han blev aldrig färdig och såg sitt arbete som ett misslyckande. I dag släpps emellertid boken "Försök med ett århundrade" och dess ofullständighet räddas av Göran Tunströms bländande vackra språk.
Nyheter • Publicerad 6 november 2003

När Göran Tunström dör i början av år 2000 ligger det på hans skrivbord tre mappar med manuskript. De tre konvoluten är numrerade med romerska siffror och utgör ofullständiga brottstycken av ett stort arbete, som sysselsatte författaren under lång tid. Att fånga ett århundrade, 1600-hundratalet. Det är ingenting som är färdigt, inget fullgånget foster, flera avsnitt upprepas vid flera tillfällen. Några enstaka ord står där i ensamhet som minnesstoder. Och annat har karaktären av utkast, skisser och försök. Göran Tunström säger själv på flera ställen att han har misslyckats med att skriva ett århundrades historia. Av alldeles särskilda orsaker, det går inte att se på en viss tidsperiod isolerat, den drunknar i mängden av tidigare århundraden. Och plötsligt dyker andra personer fram, som Augustinus. Och då känner sig författaren, som en person, som ska skriva om allt. Författaren Göran Tunström avled i början av år 2000. Nu kommer han ofärdiga manus ut som bok. Det är ett sökande, ett famlande och det är ingen styrsel i detta skrivande, som ofta sker från en våning i New York, där görs nedslag i olika nun. Och även från otaliga resor, inte minst till Belgien och Holland, för att se husen, gatorna och verkstäderna. För att fånga dofterna och karaktären hos de stora som Rubens och Rembrandt. I berättandet väljer Göran Tunström två huvudpersoner, svensken Peter Trotzig och den fattige musikern Sonnabend Dix, för att få oss att möta konst, krig, pest och den mest älskade konstarten av alla musiken. Den får mycket stort utrymme i boken, musikers övande, musikens framväxt och musikens utövande. Göran Tunström saknar inte material, han har ett enormt material, men det går inte att hantera och gestalta, han får inte till en berättelse som bär, han har ingen berättare, som kan ta befälet över alla orden. Han beskriver det själv så här - jag har alla julgransprydnaderna, men inte själva granen. Det, som ska fångas är jagets genombrott under detta århundrade, med alla självporträtt och alla självbiografier. Det blir inte så och där föds misslyckandet. Men det, som lever kvar är alla personskildringar, alla idévärldar och alla minnen från resor. Det finns även i berättelsen den tunströmska humorn, en skönhet och ett skimmer i språket. " Kor betade vid vägarna, några väderkvarnar vilade vingarna mot en grå himmel. Sedan sanddyner, ett tunt gräs, stranden nästan lös, sjön mjölkfärgad. Snart: Mycket himmel, mycket hav. Men ganska färglöst. Röda fläckar från några växter i vattenbrynet det enda röda. Barn lekte där, kvinnor i ljusa dräkter satt och samtalade, ingenting för en konstnär. Men just där stannade han, i skydd av några dyner satte han upp sitt lilla staffli och började skissa, jag förstod inte vad. Bara vatten. Vatten och Himmel. " Det är denna lyskraft, detta ljus, som finns i boken, som gör att den går att läsa. Den finns inte där hela tiden, mycket är enformigt, upprepningar och bara ofärdigt. Ett pågående skrivbygge, ingen roman. Författaren Göran Sonnevi, som är en av dem, som har arbetat med materialet, skriver i ett klargörande efterord, att boken är ett slags ruin och ett oavslutat bygge, en rapport från ett pågående arbete. Göran Tunströms egen åsikt vet vi inte, han arbetade väl på att bygget skulle bli färdigt, men han hade tvivel. Allt sedan tanken dök upp på en resa i Kina i början av 1980-talet. Så är det med författare, det är inget märkligt, det finns långa perioder av svart tvivel på egna projekt, men en dag kommer förlösningen och befrielsen. Göran Sonnevi skriver så här i sitt efterord och det är klokt, ödmjukt och passande; "Men för mig, som läsare, är det också möjligt att se detta kanske omöjliga bygge som en möjlighet, just i sin omöjlighet. " Bo Bjelvehammar Göran Tunström. Tunströms ofullbordade - ingen bok för ovana läsare Göran Tunström fullbordade aldrig sin sista bok. I flera år försökte han hitta ett sätt att beskriva 1600-talets Västeuropa då människan för första gången satte sig själv i centrum. Strax före sin död 2000 erkände författaren att han misslyckats. Det som aldrig blev en färdig roman ges nu ändå ut i bokform. Göran Tunström är en av Sveriges största berättare och hans största problem med den ofullbordade "Försök med ett århundrade" var att han inte hittade en huvudperson att låna sin röst till. I ett tal som Göran Tunström höll inför Tegnérsamfundet bara några månader före sin död berättade han att idén till boken kom under en resa i Kina. En av skillnaderna mellan kinesisk och västeuropeisk konst är konstnärernas syn på sig själva, på "jaget". Tunström ville veta varför "jaget" gjorde entré i Västerlandet på 1600-talet och ställde sig emellan Gud och människan. Varför målade Rembrandt minst 73 självporträtt och varför blev självbiografin en ny litterär genre under århundradet? - Hur uppstod brottet mellan Gud och människa? Vem bröt förbindelsen?, frågade Tunström. Han ägnade år åt research och resor, samlade på sig mängder av material och skrev brottstycken, allt ifrån några rader till flera sidor sammanhängande text. Däremot hittade han inte rätt huvudperson. Alla konstnärliga eller vetenskapliga giganter från 1600-talet hade redan använts av andra författare, eller som Tunström beskrev det: han hade julgransprydnaderna, men inte själva granen. Han avlutade talet inför Tegnérsamfundet med att berätta om författaren som ville skriva om "ALLT" och hur han gått till väga. - Så inser han en dag att hans projekt har misslyckats, konstaterade han. Göran Tunström ifrågasatte dock om allt varit ett misslyckande, med tanke på att han fått ägna flera år åt fantastiska böcker och resor. - Måste all kunskap redovisas för att vara till glädje, frågade han retoriskt. Den frågan leder automatiskt in i nutid eftersom hans vedermödor, hans "misslyckande", snart hamnar på bokhandelsdiskarna. När Göran Tunström avled 5 mars 2000 låg det tre mappar med manus till det som skulle bli "Försök med ett århundrade". Både litteraturprofessor Birgitta Holm och författaren Göran Sonnevi har tillsammans med Göran Tunströms fru Lena Cronqvist arbetat med materialet de senaste åren. Sonnevi beskriver i sitt efterord boken som "ett slags ruin och ett oavslutat bygge" och "en rapport från ett pågående arbete". Hur Göran Tunström ställt sig till att publicera materialet i nuvarande skick är det ingen som kan säga något bestämt om. - Jag tror inte det finns något som tyder på att han skulle haft invändningar mot att det ges ut. Men den diskussionen har aldrig funnits, eftersom han räknade med att göra klar boken, säger sonen Linus Tunström. - Efteråt har vi givetvis haft en massa diskussioner och vi har kommit fram till att det här var det bästa. Men det är givetvis viktigt att det framgår att boken är ofullbordad och att den har karaktären av fragment, fortsätter han. Rolf Alsing, som tidigare i år gav ut Tunströmbiografin "Prästunge och maskrosboll", tvivlar dock på att Göran Tunström velat ge ut en bok i det här skicket. Alsing kallar boken "det minst tunströmska han har läst. - Han var värmlänning på så sätt att det var upp och det var ner. Ibland kunde han säga att han var fullständigt slut som författare och ibland kände han att det bar när han skrev. Jag tror helt klart att det här inte är något han skulle ha gett ut själv. - Men när jag besinnar mig och beaktar allt tycker jag ändå att det finns ett värde i att boken ges ut så den når folk som har ett specialintresse i Tunström. Men om vanliga läsare tror att det är något i stil med "Juloratoriet" så kommer de både att bli förvirrade och kanske besvikna, säger Rolf Alsing.. Birgitta Holm och Göran Sonnevi tvekar inte om det litterära berättigandet i att ge ut boken. - Som läsare tycker jag att stoffet har en fantastisk lyster. Hade det bara varit intressant för forskning så gjorde det sig bättre i ett källarvalv, säger Birgitta Holm. - Själva anhopningen av material skapar en slags spänning, en oavslutad dialog mellan delarna som jag tror kan återskapas hos en läsare, säger Göran Sonnevi. Björn Ewenfeldt/TT Spektra

Robert Dahlström robert.dahlstrom@allehandasyd.se
Så här jobbar Trelleborgs Allehanda med journalistik. Uppgifter som publiceras ska vara korrekta och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.
Annons
Annons
Annons
Annons