Lunds Konsthall: Anne Thulin

Med sin utställning "Ludoalludo" förvandlar Anne Thulin Lunds konsthall till en fiktiv gymnastiksal eller leklokal. Den märkliga titeln har naturligtvis samband med begreppet homo ludens det vill säga den lekande människan. Här finns inga traditionella konstobjekt som målningar, teckningar eller skulpturer - allt anknyter till en gymnastiksal med dess olika redskap. Längre kan man väl knappast gå när det gäller gränsöverskridande i konsten. Allt tycks i dag kunna betraktas som konst. Är det meningsfullt? Det beror som alltid till stor del på vad åskådaren själv förmår lägga in i det sedda. Ett mått av uppfriskande humor finns onekligen i utställningen. Inga av redskapen går att använda. Bockar, hästar och plintar är skrangliga och skulle säkert falla sänder om man försökte hoppa över dem. Repen som hänger från taket är alltför elastiska och en fristående ribbstol vådligt skranglig. Helt omöjlig att klättra i är naturligtvis den målade ribbstol som täcker en stor del av en av väggarna. Här associerar jag spontant till Skissernas museum i Lund där jag arbetade under många år. Före ett antal utbyggnader bestod museet endast av en stor gammal gymnastiksal. Bakom skärmar längs väggarna fanns länge ribbstolarna kvar, i golvet låg bommarna och i taket satt öglor för linor. En gymnastiksal förvandlades till museisal. Anne Thulin förvandlar en konsthall till "gymnastiksal". Det hände ibland att jag på skoj tränande i ribbstolarna och lyfte upp bommarna för att gå balansgång. Anne Thulin ställer ut på Lunds Konsthall. Anne Thulin utgår från sina minnen av farfaderns Gymnastik Institut i Lund, "dit gick jag varje dag efter lekskolan" säger hon i en intervju. "Jag är uppvuxen bland plintar och bockar". Med utställningen "Ludoalludo" ger hon sina barndomsminnen konkret gestalt. Det är en lek men den rymmer även allvar. Det handlar både om vår kropps och konstens gränser. Själv säger hon: "Jag vill skapa känslan av en gymnastiksal men med redskap som inte kan användas. Det kretsar kring kroppen, vår kropp i förhållande till objekten, redskapen, utmaningen, utsattheten, tävlingen, magontet eller spänningen men också leken som gymnastiksalen väcker". Utställningen har samtidigt en både humoristisk och surrealistisk karaktär. På golvet i en passage till exempel ligger i rad tre språngbrädor (sådana som underlättar hopp) och på väggen i deras förlängning hänger en tjock matta med intryckningar som efter ett avslutat hopp. En humoristisk overklighet. På annan plats i konsthallen ligger ett nästan manshögt bollklot som besökarna får sparka på och rulla. I lokalen hörs hela tiden ett långsamt, dovt och suggestivt dunkande som av en tung boll som studsar. Det är inte lätt att tolka budskapet i denna utställning som känns både overklig och lekfull. I informationsbladet skriver konsthallens chef Cecilia Nelson att Anne Thulin med sina förskjutningar och förändringar även undersöker konstens roll. "Vad inträffar med föremålen, vad händer med betraktaren? Det är en allvarsam och viktig process", trots det lekfulla anslaget. - Men jag är inte övertygad om att budskapet går fram till så många av besökarna. Gunnar Bråhammar