Liza Marklund

För något år sedan läste jag en artikel om gymnasieungdomars drömjobb. De allra flesta svarade att det var att bli journalist. Men inte på en landsortstidning, ej heller på en stor morgontidning eller kvällstidning. Nej, ungdomarna satte likhetstecken mellan journalist och programledare i TV. De ville synas i rutan och bli kändisar. TV har idag en enorm genomslagskraft och det dräller av olika prat- och lekprogram med tjusiga programledare. Oftast unga och vackra. Och kvälls- och veckopressen hänger på och gör sida upp och sida ner med programledarna. De blir rikskändisar och uppenbarligen ett slags förebilder för många. Särskilt unga. Liza Marklund har en gedigen bakgrund som kvällstidningsjournalist. Hon vet vad som ligger i tiden och det är egentligen självklart att hennes senaste roman, Prime Time, utspelar sig i TV-miljö. För övrigt använder en annan deckarförfattare, Björn Hellberg, samma tema i sin nya bok, Funny Fanny. Trenden är tydlig. Liza Marklund" BORDER="0"Liza Marklund Huvudpersonen är den hyllade och förstås väldigt häftiga programledaren Michelle Carlsson som har ett eget program. Hennes senaste TV-serie spelas in på ett slott och där drabbas hon också av ond, bråd död. Själva mordscenariet är en klen pastisch på den klassiska intrigen med ett antal människor i stort sett inlåsta på samma plats. I det här fallet tretton personer och en av dem är mördaren. Ett upplägg à la Agata Christie. Men där upphör likheten. Förutom själva mordstoryn bygger Liza Marklund romanen på två andra spår. Dels en strid om makten på kvällstidningen där Liza Marklunds huvudperson Annika Bengtzon jobbar, dels Annika Bengtzons privatliv - som förstås är trassligt. Mordhistorien är banal, trist berättad och utan finess. Alla har goda själ att mörda Michelle Carlsson men spänningen mellan dem känns konstruerad och förutsägbar. Upplösningen är inte särskilt smart och känns väldigt osannolik. En nödlösning. Även intrigen på kvällstidningen är lite lös. En chef försöker få bort en annan genom att forska i hans privata ekonomi och naturligtvis hittar han oegentligheter som han spelar ut. I ett samhällsmagasin på TV, förstås. Även den intrigen är ytligt och förutsebart. Det hade, till exempel, varit bra om vi fått lite mer djup i anledningen till konflikten mellan cheferna. Och så har vi det personliga livet. Annika Bengtzon har två barn med sin nye man, Thomas. Hon har nyligen avslutat sin mammaledighet och nu ska ansvaret för de båda barnen delas mellan de två yrkesarbetande föräldrarna. Kan ni gissa vad som är konflikten? Men allt reder upp sig till sist. Efter några allvarliga och kloka ord från Annika Bengtzon rättar Thomas in sig i ledet och slutet blir så lyckligt att jag ryser. Smetigt och kletigt i överkant. Liza Marklund är en flyhänt författare. Det är fart i hennes texter och handlingen drivs framåt i raskt tempo. Det är inga som helst problem att hänga med i svängarna även om man läser sent på kvällen och är trött och sömnig. Men det är för mycket yta, banaliteter och hela romanbygget är så utstuderat uppbyggt att man ser den marknadsanpassade konstruktionen rakt igenom bokstäverna, orden och sidorna. Jag kan inte låta bli att tänka på amerikanska, så kallade, "tantsnusk-romaner". Och billiga snabbproducerade TV-såpor. Där någonstans ligger Liza Marklunds senaste roman Prime Time. Robert Dahlström