Annons
Nyheter

Liza Marklund: Den röda vargen

Nyheter • Publicerad 11 juni 2003

Efter den hopplöst tråkiga utflykten till den balla och ytliga, för att inte säga imbecilla, tv-världen i förra årets bok, Prime Time, är nu Liza Marklund åter i de norrländska arbetarkvarteren, i den svenska vintern och i den förgörande vardagen. Där trivs Liza Marklund och Den röda vargen är bitvis en riktigt bra kriminalhistoria. Men huvudpersonen, journalisten Annika Bengtzon, lever ett fullständigt meningslöst liv så fyllt av svärta, sorg, mardrömmar, personliga katastrofer, avgrundsdjupa svek och rent helvete att Lars Norén och hans gäng framstår som en samling dagisfröknar. Och den supande och missmodige Kurt Wallander som en käck Tore Skogman och den dystre, båtbyggande kufen Martin Beck som en blandning av Fred Astair och Danny Kay. Om vi för en liten stund bortser från Annika Bengtzons personliga helvete är själva kriminalhistorien riktigt bra, och spännande. En figur från vänsterrörelsens allra dogmatiska och fanatiska tid, 1970-talet, och från tidens värsta virrpannor KPML (r), återkommer till Sverige, likt en demon, från sitt liv som mördare åt bl a den spanska terrororganisationen ETA. Med hans återkomst väcks gamla tiders ideal till liv och i den turbulensen dör många gamla kommunister. Liza Marklund. Bild: Fredrik Hjerling Vi rör oss i ett vintrigt Sverige. I Stockholm i regn och rusk, i Norrland i djup och fasansfull kyla. Annika Bengtzon åker upp till Luleå för att prata med en kollega på Norrlands-Tidningen om ett attentat mot flygbasen F21 som orsakade en värnpliktigs liv i slutet på 1960-talet. Detta samtidigt som den röda vargen åter passerat den svenska gränsen och rör sig i sina forna jaktmarker i Luleå. Den dramatiska storyn för oss fram och tillbaka mellan nutid och 1960-och 70-tal och dramats personer är i nutiden både stadsråd och företagsledare. Allt cirklar kring vad som egentligen hände ute på flygbasen den där natten i slutet av 1960-talet. Krimistoryn är alltså bra, läsvärd och spännande. Resten är ointressant och inte så lite patetiskt. Maktgalna, fega och handsvettiga chefer som manipulerar och har sig för att nå sina syften att både skydda makten och pengarna. Svekfulla äkta män som faller för sexig medarbetare på jobbet, lätt alkoholiserad kvinna som gråter sig genom säkert 30 sidor och en skildring av ett socialt liv som saknar motstycke och där det inte finns en enda liten ljusglimt och inte ett enda litet skratt eller minsta lilla kåta ilning. Och som en märklig paradox går slutet på den socialpornografiska helvetesskildringen över i rosa och fyrverkerierna exploderar mot den djupblå himlen och ögon tindrar och näsor begravs i halsgropar och jag undrar om det inte kommer in några hundra smäktande stråkar också. Sammanfattningsvis kan jag inte ta Liza Marklunds sociala skildringar av Annika Bengtzons privata liv på allvar. Låt oss hoppas att Liza Marklund driver med oss och bara gör en lekfull parodi på Romantiska serien, eller vad de där små böckerna kan heta. Men för övrigt lyckas hon mer än väl att bygga upp en både spännande och intressant roman med ett stoff som är annorlunda och hennes skildringar av den norrländska arbetarklassens villkor är utmärkt. Och slutet på krimigåtan är begåvat om än möjligt att genomskåda aningen för tidigt. Kanske Liza Marklunds bästa kriminalhistoria hittills. Robert Dahlström

Robert Dahlström robert.dahlstrom@allehandasyd.se
Så här jobbar Trelleborgs Allehanda med journalistik. Uppgifter som publiceras ska vara korrekta och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.
Annons
Annons
Annons
Annons