Livslögner med stor sprängkraft

Vid 84 års ålder har Ingmar Bergman än en gång inte bara regisserat ytterligare en föreställning på Dramaten. För första gången har han också vågat sig på att översätta en Ibsen-pjäs. Dessutom bearbetat den - naturligtvis så att det passar honom och med mängder av referenser från hans privata och professionella liv. "Gengångare" får via Göran Wassbergs scenografi tryggt vila i den strax före förra sekelskiftet tillkomna historien om i första hand fru Alvings livsöde med förborgade livslögner. Murriga färger, smakfullt men borgerligt instängd miljö. Anna Bergmans kostymer är sublima, målar vidare på temat, särskilt när det gäller Pernilla Augusts ståtliga uppenbarelse som fru Alving. Pernilla August som fru Alving och Jan Malmösjö som pastor Maders."Pernilla August som fru Alving och Jan Malmösjö som pastor Maders. Med andra, som tjänsteflickan Regine i hennes likaledes svepande, varmt röda klänning, markeras bröstvårtorna, som yttre tecken på hur hon attraherar såväl sin far snickaren (styvfar, ska det visa sig), pastor Manders som Osvald, sonen i huset, vilket ger en parallell till fru Alvings liv; några av de "gengångare" hon ser. En magnifik Rembrandt-dunkel bild inleder med fru Alving ödesmättat stående längst fram, blickande ut över det barnhem som dagen därpå ska invigas, ett monument över hennes make som hon försköt efter sonen Osvald var född, men vars "svinerier" hon tvingades delta i. Ibland kan iscensättningen före paus kännas föråldrad i sin för publiken återberättande arkaiska stil. Och saker som synen på att bilda hem utan att vara gift har trots allt hunnit ändras en del från Ibsens tid. Men byggsten läggs till byggsten, detalj till detalj, så att när livslögnerna i andra akten avslöjas till fullo och tragiken går mot sitt fruktansvärda slut, är det med sådan kraft att sådana tidsaspekter skingras. Snarare är det så, att det traditionella får sprickor in mot vår tid. Det finns en värme, till och med humor, i Bergmans bearbetning, som är välgörande och som flyttar fram dramat i tiden, även om det kan kännas apart med folklustspel mitt i allt. Ett spel som Örjan Rambergs snickare Engstrand och hans dotter Regine (Angela Kovács) lyhört står för. Det blir som att ha förmånen att samtidigt se en historisk pjäs och en som med sina aktualiteter blir en angelägenhet här och nu; Bergmans förmåga att borra sig ned till nära relationers största smärtpunkter mot en sådan också samhällskritisk nutidsfond är utan like. Pernilla August och Jonas Malmsjö som mor och son i Ibsens"Pernilla August och Jonas Malmsjö som mor och son i Ibsens Incestuösa böjelser och dödshjälp antyds och Osvalds syfilissjukdom, som han ärvt av sin far, antyder genom blodröda märken i håret aids. I centrum står, både i pjäs och på scenen genom Pernilla Augusts mogna, inlevelsefulla gestalning, fru Alvings livslögn. Men också hennes sunda livssyn och livsglädje. Det är nog det grannaste jag sett Pernilla August göra, och egentligen gör hon samma sak man kunnat njuta av förut, men med större förankring i sin sinnligt jordade gestalt. Varianterna på ordet mästerlig stockar sig. Uppgörelsen mellan fru Alving och pastor Maders, fru Alvings egentliga kärlek, blir en formidabel bild av det komplicerade i "sanningar". Jan Malmsjö som den inskränkte, ynklige pastorn är i sin lågmäldhet storslagen och en kontrast till de mer högtonade övriga skådespelarna. Bergman lägger också in en strimma försonande ljus och hopp. Men vissa människors liv är mer tragiska än andras liksom vissa existentiella livsförhållanden, och Bergman gör inte misstaget att låta den strimman följa med ända till slutet; det skulle vara fatalt. Jonas Malmsjö är grandios som den överspände sonen. Han har ännu inte berättat att han är döende och hans nerver är på helspänn. Den uppslitande slutscenen är ett crescendo av antikt tragiskt slag och känns helt följdriktig. Publiken är knäpptyst. Hur kan det bli annat än när en mor ska ge sin älskade son nådastöten med att hjälpa honom att dö? När det handlar om en ung man, som dör som oskuld? Mot en bakgrund av dessförinnan nerrivna livslögner och en uppgörelse från sonens sida med sitt förhållande till sin mor? Alldeles innan detta klimax ger Bergman några svindlande avslöjande ögonblick av den symbiotiska mor-son-kärleken: Pernilla Augusts fru Alving sliter av sig sin morgonrock, Osvald sin pyjamasjacka, och de förenas inte bara i en kärleksfull, råstark omfamning, utan också i en snabb, något för intim kyss för att vara mor och son. Det är sådan antydningar, om det komplexa i nära relationer, som tillsammans med djuplodandet i det eviga temat livslögner och att inte lämna oss med färdiga svar på allt, som ger uppsättningen sådan sprängkraft. Christina Lundberg