Liten och förälskad
Tjugofyra timmar tidigare är jag på fest i en villa i Sundbyberg. Runtomkring mig sitter mina vänner. Från ingenstans reser jag mig på vingliga ben, ber om deras uppmärksamhet och utbrister: "Nu ska jag åka till Grekland och förklara för mitt livs kärlek hur mycket jag älskar henne." Mina ord möts av applåder och ryggdunkningar. Åker till Arlanda, köper en biljett och fortfarande berusad kliver jag på planet till Aten. Väl där, är jag tvungen att ta mig in till de centrala delarna av den antika staden, för att därifrån ta en buss mot Zakynthos.
Ombord på bussen hamnar jag bredvid en man som heter Bubba. Han säljer cd-skivor för att försörja sina föräldrar och systrar som bor kvar i Gambia. Han är bara några år äldre än jag men vår livserfarenhet och verklighet är så olika. Hans historia är lika sorglig som hans leende är vackert. I Grekland blir han trakasserad och misshandlad av polisen. Och kvinnan han älskar och som älskar honom tillbaka får inte träffa honom, på grund av att de har olika hudfärg. Trots det är han lycklig förklarar han. Och blottar de där vita tänderna i ännu ett leende.
Själv är jag bara en förälskad pojke ute på äventyr.
När bussen stannar vid en bensinmack försöker jag diskret bjuda Bubba på mat, men han skrattar och skakar på huvudet. Han betalar för sig själv. Åtskilliga timmar senare är vi framme vid en hamn. Där embarkerar vi en färja som ska ta oss genom det klarblåa vatten och dess öar som utgjort skådeplats för historier om hjältar och vidunder i tusentals år.
När vi når Zakynthos är det skymning. De första fyllona har just börjat sin vandring mellan barerna. Bubba erbjuder mig skjuts på sin moped han har stående i hamnen. Tillsammans utgör vi ett omaka par där vi kommer åkande på vår knallgula moped: en stor svart man med en liten smal och blek pojke bakom sig som blundar och kramar honom hårt. Bubba kör nämligen ohyggligt fort. Han lämnar av mig vid stranden, önskar mig lycka till och bränner iväg.
Med blommorna i en hand och mitt hjärta i den andra hör jag henne skratta. Jag vet precis hur hon ser ut när hon gör det. Blundar, tar en djupt andetag och ropar hennes namn; skratten däruppe tystnar tvärt. Hon springer ner för trappan och plötsligt står hon framför mig.
"Jag kom bara för att säga att jag älskar dig, eftersom jag är så dålig på att visa det", säger jag och känner hur rösten stockar sig.
En dag senare är jag på väg hem. Slaget är förlorat men där jag står och ser ut över det klarblåa vattnet med Bob Dylans "Emotionally Yours" i öronen kan jag inte låta bli att le. Tjugo år gammal har jag insett det som många människor tar en livstid på sig att inse:
Att hon är vykortet i livets hög av reklam.
Skåningen:
Zlatan Ibrahimovic. Bär ensam AC Milan på sina axlar.
Prestationen:
TFF:s utskåpning av räkfrossarna från Göteborg. Gött.
Läsningen:
Stad-serien av Per Anders Fogelström. Borde vara obligatorisk läsning för samtliga skolungdomar och medborgare i det här landet.
Teveprogrammet:
Så mycket bättre på TV4 är ingenting annat än högklassig underhållning när den är som absolut bäst. Är, tillsammans med Filip och Fredriks Lite Sällskap, höstens stora tevebehållning.
För övrigt:
Min förra krönika, om mitt "hat" mot staden Jönköping, blir friskt sågad och diskuterad. Det är bra. Skriver man något så blir man som skribent glad att väcka reaktion. Men så läser jag till min stora förvåning att jag odlar hat. Det låter som att signaturen menar att människor från staden Jönköping varit utsatta för diskriminering och mobbning från någon sorts och medialt politiskt etablissemang. Det är inget annat än befängt och djupt beklagligt att en person på fullaste allvar tror att jag verkligen skulle hata en stad. Eller att någon annan läsare skulle tro att jag gjorde det. Givetvis hatar jag inte staden Jönköping. Om någon annan, mot all rim och reson, nu skulle ha trott det.
