Linn Ullmann: Nåd

Läkaren använder oroande ord, som tyder på att det kan komma svåra tider. Med smärta, vissnande och död. Orden är ' alarmerande ' och ' det har spritt sig '. Särskilt de fyra orden ' det har spritt sig ' är oroväckande. Ingen vet riktigt, ingen har kontroll. Nya bilder kan visa nya oönskade fiender. Läkaren har berättat detta för Johan Sletten, en förtidspensionerad kulturjournalist runt de sjuttio, läkaren har sagt att han ska dö. Tiden är svår att mäta ut och bestämma. Men beskedet är tydligt, han är döende. Det går naturligtvis att räkna upp de vanliga orden - smärtsamt, plågsamt, alla frågorna utan svar och alla dåliga samveten. Några frågor är viktigare än andra för Johan Sletten. Han vill åtminstone dö en värdig död. Han vill inte bli förvandlad till en grönsak, en ovärdig varelse, som liknar ett paket eller se ut som en stinkande böld. Då vill han bli befriad från livet. På den punkten är han bestämd, han ber sin fru att hjälpa honom. Hon äger möjligheterna, hon är läkare. Naturligtvis är detta inte utan bekymmer, utan tvivel. Det som vid en tidpunkt är självklart, blir allt efter som tiden går, allt mer sammansatt. Johan Sletten själv tvivlar på att han vill ha det så. När livet börjar att ta slut får den här frågan en förutsägbar, men dramatisk lösning. Linn Ullman. Bild: Ulla Montan När nu Johan Sletten snart måste lämna allt, sin fru Mai, som han älskar över allt annat och sina invanda och vanliga miljöer, då vill han ta tillvara allt, som går. Leva så vanligt, som möjligt och uppleva de varma stunderna i livet. Det är lätt att säga. Det är betydligt svårare att tala om solsken, när skuggorna är så stora och så närvarande. En kort tid är kvar, då kommer det över Johan både förbjudna och tillåtna känslor. Han bara måste säga orden, som han egentligen borde hålla inne. Han måste fullfölja handlingar, som är tveksamma. Tankar och plötsliga hugskott förvandlas till tvångsmässiga beteenden. Inte så ändamålsenliga, men nödvändiga på ett sätt. Underliga och paranoida i andras ögon. Döendet går långsamt, det går åt ett tydligt håll, men med små, tassande steg - det är påfrestande för alla. Och svårt att gestalta på ett öppet och ärligt sätt, med allvar och samtidigt utan att trivialisera och förenkla. Detta stora och detta svåra, döden. Jag tycker Linn Ullmann gör det med en litterär tyngd och en medmänsklig värme, som präglas av både mognad och inkännande. Det är en välskriven och vacker berättelse. En naken och ljus roman med inslag av ett trevande mörker, som hela tiden är närvarande. Nära döden får vissa saker en allt större betydelse för Johan Sletten. Att känna närhet och värme blir det allra viktigaste. De gamla sveken går att fördra och uthärda, men inga nya, även om de är små och nästan omärkliga.. Ändå är denna förbannade utsatthet och ensamhet svår att klara, vården är utmärkt och personalen underbar. Men man är ändå själv och fruktansvärt ensam med sina tankar och känslor. Med denna gnagande oro, med kroppens svängningar och ryckiga uttryck. Lugnande ord räcker inte, även om de är polerad och tillrättalagda. Och alla skiftningar. Smärta, skrik och ögonblick av klarhet. Och så den slutliga försoningen och det lena mildrandet, som gör det lättare att leva. En ny dag läggs till livet, det är det som gäller, att ta en dag i taget. Bo Bjelvehammar