Lilla Filmfestivalen i Båstad

Biografen Scala, i Båstad, har 80 fasta sittplatser. Och ett antal lösa dynor för de som endast får plats på golvet. Avståndet mellan bänkraderna är så väl tilltaget att man utan problem kan sträcka ut även väldigt långa ben. Fåtöljerna är stora och sköna. Arrangörerna av Lilla Filmfestivalen har insett att man ska sitta bra när man ser film. Man har ingen ambition att pressa in så mycket folk som möjligt. Det är bra och ger ett första, sympatiskt intryck. Konstnärlig ledare för festivalen är Stefan Jarl och han inleder också varje visning med några väl valda ord i ett maner som ligger någonstans mitt emellan Ingmar Bergman och Bo Widerberg. Det är både underhållande och upplysande. Det var för övrigt Bo Widerberg som startade filmfestivalen en gång i tiden men han fick dessvärre bara uppleva den ett år. Sedan dess är det Stefan Jarl som sköter ruljangsen. Jag har aldrig tidigare upplevt Lilla Filmfestivalen men premiären kommer att följas av fler besök kommande år - om det är möjligt. För det här är en liten, behaglig festival med lugnt tempo och med väldigt mycket bra film! Hela omgivningen i Båstad-trakten och det lilla formatet på festivalen ger den rätta, bakåtlutade känslan som man bör ha för att kunna ta till sig film som vill något mer än att bara underhålla för stunden. I år dominerades utbudet nästan helt av film som inte var producerad i USA eller styrd av filmintressen i USA. Med en viss betoning på filmer som sätter kvinnan i centrum på olika vis. Av de fyra långfilmer och mängder av kortfilmer jag hann med under tre dagar utkristalliserades två. Aki Kaurismäkis märkliga film "Mannen utan minne" (hade för övrigt Sverigepremiär i Båstad) och kortfilmen "Kroppen min" av den norska filmaren Margreth Olin, som också hade svensk premiär. Aki Kaurismäkis film är komplett så till vida att den bär fram den absurda humorn i tillvaron med ett stort allvar men lockar ändå till hjärtliga gapskratt. Ibland är den mänskliga tafattheten rörande och patetisk men lika ofta sväller det till i brösten i en slags stolthet över den integritet och kraft även människor på den yttersta gränsen i tillvaron kan uppvisa. Det är således en väldigt allvarlig film som visar ett samhälle i upplösning och samtidigt en svart komedi med en sanslös dialog som ofta tangerar det absurda. Och så finns där kärlek. Kärlek som övervinner allt, kärlek som det enda hoppet, kärlek som håller människor samman även under de mest svåra förhållanden. Egentligen är hela filmen ett enda stort kärleksbudskap och slutscenerna är fantastiska. Kati Outinen och Markku Peltola i scen ur Aki Kaurismäkis film Mannen utan minne, som hade premiär i Båstad i helgen." BORDER="0"Kati Outinen och Markku Peltola i scen ur Aki Kaurismäkis film Mannen utan minne, som hade premiär i Båstad i helgen. Handlingen är enkel. En man kliver av tåget i Helsingfors. Övernattar på en bänk där han blir brutalt nedslagen och rånad. Dödförklaras men uppstår likt Jesus och hittas vid en strand. Återvänder sakta till livet men helt utan minne. Han är ett vitt ark, en människa utan bakgrund, därför utan skuld och med alla möjligheter framför sig. Han lever i en container bland de utslagna i hamnen. Han återerövrar livet och drar med sig andra och finner kärleken. Där får det räcka med handlingen. Filmens innehåll återspeglas i dess form. Kaurismäki trollar med tiden - än är vi i ett slags 1950-tal, än i nutid. Och allt följer inte nödvändigtvis logikens lagar. Och människor gör och säger inte det vi förväntar oss. Det är som i en dröm, en slags realistisk surrealism där allt är möjligt. Och det intrycket förstärks av det underbara fotot signerat Timo Salminen och det märkliga ljuset som gör människorna till utskurna siluetter, till aktörer på en frontbelyst scen. Se på bilden här intill och ni förstår vad jag menar. Den andra filmen, "Kroppen min" av Margreth Olin, är inte alls lika storslagen konstnärligt sett. Det är en koncentrerad kortfilm inspelad utan större åthävor som skildrar en ung kvinnas uppväxt i en kropp som ständigt ifrågasätts, bedöms och kritiseras. Och som är fel. Det är naturligtvis vanskligt att använda sig själv som exempel i en film om kroppsfixering men Margeth Olin klarar det eftersom hon ser både på sig själv och omvärldens kritiska inställning med ett rejält mått av svart humor. Hon avslöjar med enkel och rak tydlighet till vilka fullständigt absurda höjder samtidens kroppsfixering nått. Denna kortfilm bör svensk television omedelbart köpa in om man inte redan gjort det! Det finns en politisk och samhällsdebatterande ton på Lilla filmfestivalen i Båstad. Det kom till uttryck i till exempel dokumentären "Carlo Giuliani, Ragazzo". En högst subjektiv skildring av händelserna i Genua då en ung grabb sköts till döds av polisen. En stark film som inte stack under stol med sitt ställningstagande och det ger den betydelse och kraft. I sammanhanget visades också Stefan Jarls "Hårdare tag", om händelserna i Göteborg, som förfilm. Även den ett subjektivt inlägg. Jag njöt av den bildmässigt storslagna filmen "Kandahar" som skildrar livet i Afghanistan under det talibanska väldet i största allmänhet och kvinnornas situation i synnerhet. En bländande vacker film som visar desperationen hos människor som reduceras till djur under ett omänskligt förtryck. Även den franska filmen "Marie-Line" är en stark uppgörelse med den franska vardagsrasismen. En till vissa delar svårbegriplig film men ändå ett mycket intressant konstnärligt, socialrealistiskt dokument skapat av Mehdi Charef. I korthet kan man säga att filmen visar hur "vanliga" fransmän ur den lägsta arbetarklassen under trycket av arbetslöshet och påvra förhållande deformeras till att bli rasister mot andra i samma situation fast med annan hudfärg. Men också att det någonstans mitt i det finns några som behåller sin värdighet som människor och förblir humanister. Lilla filmfestivalen i Båstad är inte någon uttalad alternativfestival till Göteborg eller till rent kommersiell film. Man premiärvisade till exempel rockvideo-regissören Jonas Åkerlunds debutlångfilm i lördagsnatt. Men ändå upplever jag Stefan Jarls upplägg som ett försök att visa "jävligt bra film" (för att använda hans egna ord) som kanske aldrig når ut till biograferna eller får den uppmärksamhet de förtjänar. Många av filmerna, som visas på festivalen, är gjorda i länder med en så annorlunda filmkultur att de blir kommersiellt ointressanta i vårt USA-dominerade filmutbud. De kan också ha ett så tendentiöst eller klart uttalat, subjektivt innehåll att de därför anses som icke kommersiellt gångbara. Men det kan vara "jävligt bra film" för det och det bevisade Stefan Jarl och hans medarbetare på Lilla Filmfestivalen i helgen. Robert Dahlström