Lill Lindfors gav oss allt vi ville ha

Lill Lindfors och Claes Cronas utökade trio var generösa och bjöd glatt på en kväll med nära nog enbart välkända och älskade låtar. I jazzens anda, hette programmet och Lill Lindfors förklarade titeln med att inom jazzen blir man aldrig för gammal för att stå på scen och inom jazzen kan man göra lite som man vill. Sant.

Hon må vara något lite till åren kommen, Lill Lindfors, och har väl inte något större röstregister eller omfång men det hon har förvaltar hon noga och perfekt. Det var en kväll där de små nyanserna fick komma till tals och orkestern var följsam och noggrann även om de också busade till det lite då och då.

Arrangemangen utmanade inte utan höll sig i spåret samba-bossa-jazz med lite blå bluestoner här och var. Och så ville vi ha det. Lill Lindfors gav oss det vi förväntade oss och bjöd på en sober och välpolerad föreställning som sannerligen uppskattades av publiken.

Välpolerat, sobert, små nyanser, noggrannhet - det låter faktiskt lite tråkigt, rent av pompöst men så blev det inte alls! Och det berodde på gängets breda erfarenhet och deras lust till musiken. Man känner direkt om musikerna själva tycker det är en kul kväll och om de passar på att roa sig och den känslan fick jag i tisdags.

Och så är förstås Lill Lindfors själv en enastående scenpersonlighet med en svalt elegant närvaro som kryddas med massor av självironi och distans och en varm och sensuell humor. Hon är helt enkelt jäkligt rolig och kombinationen av riktigt goa skratt och livfullt och känsligt framförd musik är oslagbar.

Lill Lindfors berättelse om hur vi som drar iväg uppåt i åren drabbas av hjärnsläpp då och då, när gänget uppe i skallen sitter och fikar istället för att göra sitt jobb, var underbar och hennes erfarenheter som lång tonåring på skoldanserna var också en höjdare. Kortväxt pojke och lång flicka...ja, ni förstår var hans huvud hamnar. Hon kan vara lite småfräck, Lill Lindfors, men det blir aldrig plumpt utan alltid med värme och den berömda glimten i ögat.

Hon har en stark sensuell utstrålning och det gäller också när hon sjunger med sin hesa, beslöjade röst. Hennes tolkning av Cornelis Vreeswijks Felicia adjöär en av de bästa jag hört och där fanns en känslighet så vag som beröringen av en fjärils vinge.

Vi fick också höra Evert Taubes Så skimrande var aldrig havet, jazzklassiskern I,ve got you under my skin, Kris Kristoffersons Me and Bobby McGeeoch många fler välkända låtar. Och som extranummer bjöd Lill Lindfors och bandet på ett fyrverkeri som började med ett enkelt latinokomp som Lill Lindfors förvandlade till rungande allsång när hon överraskande började sjunga I sommarens soliga dagar...som följdes av ännu en mäktig allsång i Vem kan segla förutan vind. Då, mitt i svänget, körde hon igång Musik ska byggas utav glädjeoch då var det öppet mål och bara ett lag med i matchen, för att tala idrottsspråk så här i OS-tider.

Det enda som jag upplevde som lite trist var att inte teknikerna fick ordning på sångjludet innan paus. Det märktes att Lill Lindfors var irriterad. Mern vem tänkte på det när vi till sist vandrade hemåt med goa leenden på läpparna.