Likadant live som på skiva

Konsert

När Pavement slog genom i början av 90-talet var det många som intresserade sig för deras stil. Intervjuare försökte desperat placera dem i något fack men allt de fick ur Stephen Malkmus var att han inte tyckte att de hade någon stil och att han inte brydde sig.

Icke-stilen var född, stämpeln tryckt i pannan på Pavement-medlemmarna som sedan fick se sig själv som modeinspiratörer.

På samma sätt som Pavements icke-stil blev en stil har gjort Death cab for cutie skapat sig en personlighet genom att helt enkelt inte ha särskilt mycket av den varan. De låter som vilket band som helst men likväl låter inget annat band som dem.

Efter flytten från ett litet indieskivbolag till bjässarna Atlantic/Warner och med mycket hjälp från en våt flickdröm, som aldrig missar en chans att berätta om sitt favoritband, i tv-serien O.C. har Seattle-bandet Death cab for cutie gått från att vara ett av de största banden inom indiekretsar till att bli allmän egendom med albumet Plans. Fortfarande är det unga människor med svartfärgat hår och glasögon med svarta bågar som dominerar på det utsålda KB men publiken är trots allt inte så homogen som den hade varit för, säg, två år sedan.

Efter John Vanderslices rätt trista och sega framträdande känns Death cab for cutie oerhört professionella när de väl kommer upp på scen. De avfyrar i raskt takt tre låtar som inte skiljer sig nämnvärt från albumversionerna och trots att det inledningsvis känns som att de fyra herrarna bara avverkar ännu en dag på jobbet är stämningen i publiken, som jublar, applåderar och sjunger med, på topp.

Låtar från bandets äldre skivor framförs (till exempel en ganska torftig version av The new year) också men det är låtarna från ännu relativt färska Plans som drar de största applåderna. Mest jublade publiken över förstasingeln Soul meets body.

Vid sidan om Death cab for cutie har sångaren Ben Gibbard både sysslat med electronicapoppiga Postal Service och släppt akustiska låtar under sitt eget namn där han visat prov på stor närvaro. Den enda gång han står ensam på scen med akustisk gitarr är i stämningsfulla I'll follow you into the dark som är först ut av extranumren. Han hade gärna fått bjuda på mer av den akustiska finstämdheten.

Death cab for cutie leverar sina låtar med hög precision och låter som på sina album. För många är det antagligen precis vad som önskas men trots att det låter förvånansvärt bra saknas både charm och extra dimensioner i bandets musik, något som annars brukar uppstå just live.

Death cab for cutie bjuder lyssnarna på en kavalkad av gitarrdrivna indierockhits och Ben Gibbard är lika vän och säker på rösten som alltid men oftast är de små misstagen betydligt mer intressanta än det rent perfekta.

Några besvikna miner syntes dock knappast till någonstans på KB i alla fall.

Alex Regnér