Lightnin' Moe

(Buzz Records) Följande rader har egentligen inte med den här plattan att göra, men jag tycker ändå de är på sin plats: Såg en gammal konsert med Rod Stewart härom dagen, från den tiden då han var lyckligt ovetande om allt vad glansiga kostymer, leopardmönstrat och discodunk var för något. Jag hade nästan glömt hur bra han var... Ackorden slirade fel vid ett flertal tillfällen, då och då sjöng han halva låtar i fel tonart och... herregud vad bra det lät! Som det svängde! Allt det där som gör rock ' n ' roll så kul var representerat, och plötsligt, utan förvarning, halade hans munspelare upp ett itsy-bitsy flagnande munspel ur baglomman och blåste så att det lät lika stort som en brödrost (åtta-skivors). Förbipasserande kan säkert ha trott att jag låg i hårdträning inför VM i sparkstötting. Det var stört omöjligt att sitta still med benet: jag stampade, stampade och stampade... Ordning i klassen, åter till ämnet: Bluesrock kan - hoppas att ni lägger märke till att jag skrev "kan" - kännas förlegat, trist och förutsägbart, men som ni förstår, om ni läst vad jag skrev innan ni kom hit (!) kan det också svänga så att plomberna lossnar. Förvisso sällan - men det händer (just det, måste komma ihåg att boka ny tandläkartid). Jag syftar inte på Claptons finrumsblues utan den hårdsvängande och skitiga typen som oftast återfinns i källarsvettiga klubblokaler. Där hör Lightnin' Moe hemma. Lightnin' är en ny bekantskap för mig. Det låter ostruken skjorta som hänger utanför byxlinningen, några tatueringar och ett försök att dölja en begynnande ölmage. Han lyckas inte så bra. Lightnin´ kan sina tre ackord och bandet är tight och spelar övertygande och livfullt. Däremot, när han lirar sentimentalt tårögda ballader skruvar jag lite besvärat på mig. En stabil bluesrockare som jag ser fram emot att få uppleva live.