Leif Nelson kulturkrönika
Den lilla gumman sträcker fram en femkrona och ber att få köpa ett vykort. - Varsågod, säger jag, det är bara att välja. - Vad är det här? - Det är ett motiv med en höna som springer i himlen och plockar stjärnor.. - Hmpff? - här är en bild ifrån Jerusalem? och här har jag ritat en häst som svettas fisk? och det här föreställer en apelsinlund vid Medelhavet ?tystnad? - Här har jag gjort en vy från vägen till Ramallah? - Finns det inget från Simrishamn? - Nää - Finns det nåt från Trelleborg? - Nää - Då är det inga vykort! Säger den lilla gumman och stoppar energiskt ner sin femkrona. Jag tittar på klockan. Den är 10.02 denna påsks konstrundas nästsista dag. Leif Nelson på konstvakt i Gärsnäs under påskhelgen." BORDER="0"Leif Nelson på konstvakt i Gärsnäs under påskhelgen. Kl.10.12 gestikulerar två män framför min åtminstone 5 m långa teckning i vars mitt en gentleman i hög hatt och med skridskor på de blankpolerade stövlarna gör en edwardiansk krumelur i isen. Kanske som en hälsning till den nyligen avlidna drottning Victoria om att nu stundar nya tider. Drottningen som alltid talade om sig själv i antingen pluralform eller som tredje person "The Queen has to visit the Ladies room"; hade hon sett adelsmannens ansträngning skulle hon förmodligen kommenterat skridskoslingan med de klassiska orden: "We are not amused". De två herrarnas samtal fortsätter. Jag blir nyfiken och släntrar så sakteliga fram till de konverserande. - Är det nåt jag kan hjälpa till med? frågar jag. - Ja, kanske, vi undrar hur i all sin dar han den där Jolom fått ihop den här byggnaden och hur han fått den till att stå kvar? - Ibland existerar inga naturlagar, svarar jag så klokt jag kan. Kl 10.30 hör jag trippande steg, tripp trapp tripp trapp. Partiledare Schyman betraktar utan synbart obehag mina porträtt av de gamla kompisarna Svante Foerster och Alvar Alsterdal. De som gillade den gamle muraren Lars Werner högt och rent men ständigt trakasserade honom för att han var kommunist. Kulturhuset Ragnar Pers skapare, Rolf Jolom på kryckor efter operation." BORDER="0"Kulturhuset Ragnar Pers skapare, Rolf Jolom på kryckor efter operation. Kl. 10.45 kommer en man i obestämd ålder artigt bligande på det som finns att se. Han har stort vitt skägg och långt hår, på magen en väska med kanske en smörgås och en konjaksflaska. "Jag känner inte till någonting, jag vet ingenting, säger han, när han går förbi. Jag har suttit i Sibirien i 37 år - det är inget roligt när det blir så?" . Han har den unga Lis Asklunds milda ögon. Där jag sitter i Ragnar Pers vackra konsthall har jag bra kontroll över det mesta som händer - konsthall, nja händelselokal vill nog skaparen Rolf Jolom kalla sitt arkitektoniska mästerverk för. Här visas mina bilder tillsammans med Elna Joloms magnifika glaskonst. Glaskonstnären själv har för dagen bytt sin vita toppluva mot en blå dito. Jag bär min svarta Borsalino, vad annat vore tänkbart? Glaskonstnären Elna Jolom visar sina verk för hänförda beundrare." BORDER="0"Glaskonstnären Elna Jolom visar sina verk för hänförda beundrare. Kl. 11.17 går en kvinna i grönt på toa. 11.29 är det en pappas tur med två små barn. 11.42 slocknar en av de stora strålkastarna i taket, möjligen bländad av den intensiva blå blicken hos Björn Ranelid. Kl. 12.00 knycker jag en apelsin. Kl. 12.15 tar jag mig en Loka. Kl. 13.15 hör jag irriterat mummel från min bild av Luther, som jag framställt som efterlyst av domstolen i Haag för krigsförbrytelser. "Han hade vita sidor också" säger någon. Jag tänker: OK, möjligen vita dagar, men ack inga vita sidor! Kl. 14.00 Jag hör kvinnogråt och uttryck som "detta är inte bara sant". "Jag blir ju alldeles varm". En väninna försöker trösta, men grips även hon av tåreflöde. En tredje dam i sällskapet låter diskret en hulkning smyga sig över de nymålade läpparna. Jag ilar naturligtvis snabbt på plats. Damerna står framför mitt porträtt av Jacques Werup. "Jag blir alldeles varm. Är det du som gjort honom?" - Förlåt, säger jag, det var inte meningen? Men damernas röda ögon och tårarna på kinden, som jag valhänt försöker torka, får också mig att börja gråta. Och snart står vi där ett litet sällskap och tjuter. Tänk vad skönt det är att få gråta ut! tårar inför Nelsons porträtt av poeten Werup." BORDER="0"tårar inför Nelsons porträtt av poeten Werup. Kl. 14.30 har jag snörvlat färdigt och ser en äldre herre slå sig ner på en blå stol alldeles vid den glänsande flygeln. Han sitter där stilla och låter blicken promenera utmed väggarna. Jag kommer att tänka på Eyvind Johnson, som på konstutställningar alltid satte sig så bekvämt som möjligt mitt i rummet. Där plockade han fram sin teaterkikare och med hjälp av den kom han fram till vad han ansåg vara värt att närmare betrakta. Detta är alldeles sant, hans änka Cilla berättade det för mig för några år sedan. Kl. 15.15 upptäcker jag att jag börjar missköta min timdagbok. Nu får jag tänka till. Vem var det nu som sa att jag skulle hälsa till vem då? Det går nästan en timme. Kl. 16.10. Det börjar kännas lite segt. Jag piggar upp mig med ytterligare ett glas Loka. Kl. 16.49 ställer sig en dam framför mig och säger att sådana bilder får man inte göra, man får inte blanda djur och människokropp som jag har gjort med min bild av mannen med hundhuvud och slagruta. Jag invänder svagt att redan de gamla grekerna? Man får ändå inte göra så, säger hon barskt. Jag undrar varför. Man får inte göra så, upprepar hon. Kl. 17.10. Jag börjar bli sugen på mat och vin. Kl. 17.40. undrar en ung man om det finns någon toalett här. Jag visar honom och märker att även jag skulle behöva anlita den. Jag väntar lite irriterat, går en runda i lokalen. Är han inte färdig snart. Äntligen. Jag hastar iväg och i samma ögonblick hör jag någon fråga högt - Finns det ingen man kan fråga här? Snor mig tillbaka, tänker att det är säkert en spekulant, sånt får man inte missa. -Ursäkta, men finns det någon toalett här? Leif Nelson
