Lättsmält och haltande
Orkestern är för övrigt nyss hemkommen från en Norrlandsturné, i sällskap med sopranen Inger Dam-Jensen och barytonen Karl-Magnus Fredriksson och under ledning av chefsdirigent Vassily Sinaisky, med samma greatest hits-samling från den nordiska hög- och senromantiken som presenterades vid lördagens konsert.
Eftermiddagens värd, den snacksalige konserthuschefen Lennart Stenkvist, gjorde ett stort nummer av det nordiska ljus som han menade sig kunna se som en minsta gemensamma nämnare hos samtliga verk på eftermiddagens meny, samt av hur väl förtrogen maestro Sinaisky, uppvuxen i S:t Petersburg, är med detta fenomen. Det sistnämnda uttalandet skulle visa sig vara både en välsignelse och en förbannelse för vad som komma skulle.
Det fanns dock mycket ljus i Sinaiskys tolkning av det första verket, Excelsior!av Wilhelm Stenhammar. Detta verk, som visar spår av kompositörens i ungdomen starka Wagnervurm samt antydningar om den modernism som han i och för sig aldrig anslöt sig till, presenterades med lätthet och svikt i steget. Jag hade föredragit en ännu mer dynamisk tolkning med plats för mer svulstighet, men som konsertöppnare fungerade det lättare anslaget väl.
Även de följande fem Sibelius-sångerna, framförda med musikalisk skärpa och stark känsla av Dam-Jensen, gavs återhållna tolkningar. Maestro Sinaiskys uppenbara ovilja att smeta ut musiken och orkesterns precisa, nyktra spel befriade dem från det mesta av deras musikaliska socker och gjorde lyssnarupplevelsen mycket behaglig. Tyvärr bjöd man inte på något extranummer, trots publikens enträgna, långvariga applåder.
Eftermiddagens andre solist, Karl-Magnus Fredriksson, visade sig i andra aktens öppningsverk, Stenhammars Florez och Blanzeflor, i mycket god musikalisk form. Tyvärr var hans känslor mestadels på annat håll efter vad som hördes och när även orkestern i slutet av verket tappade geisten pös luften sakta ur framförandet. De följande styckena, mellanspelet ur Stenhammars kantat Sångensamt två sånger av Hugo Alfvén, framfördes även dessa något oinspirerat, om än av en orkester och solist i musikalisk högform.
Slutligen brakade man loss i Alfvéns Midsommarvaka. Detta blev inte oväntat eftermiddagens höjdpunkt med tydlig och energisk ledning från Sinaisky och ett disciplinerat, nyanserat och festligt uttryck från orkestern. Det var även välkommet att för en gångs skull höra detta komplexa verk i sin helhet i stället för alla de förkortade versioner som brukar framföras.
Det som trots höjdpunkterna ändå förtog en del av konsertglädjen var dels de ständiga omflyttningarna på scenen, vilka säkert underlättade för musikerna, men störde publikupplevelsen ordentligt, och dels det ojämna programmet som, hur väl framfört det än var, inte tycktes veta vilket ben det skulle stå på. Det hade varit bättre om man fokuserat repertoaren ännu mer på antingen vokal- eller instrumentalmusik för att slippa att, som nu, falla mellan stolarna.
