Långt och föga spännande

För trots mycket vackert foto av Eric Kress och Tuomas Kantelinens mäktiga musik är inledningen av filmen något som tar lång tid att nödtorftigt reparera. Orsaken är mycket enkel, en speakerröst som berättar på ett mästrande sätt om tiden som filmen utspelas i. Här kan man ju alltid misstänka att Jan Guillou haft ett finger med i spelet men historielektionen är otroligt förenklad jämfört med hans böcker. Men man häpnar och känslan av att se skol-tv är överväldigande.

Sedan tar sig det hela lite även om det blir ganska jämntjockt. Regin har fokuserat på Arn Magnussons (Joakim Nätterkvist) kärleksrelation med Cecilia Algotsdotter (Sofia Helin) och stundtals blir denna Romeo och Julia-historia lite väl lik klichéerna i en Harlequin-bok. Speciellt när paret i gräset reciterar Höga Visanför varandra iförda medeltidskläder.

En förbjuden kärlekshistoria som dock får ett abrupt slut, Cecilia spärras in på kloster (där Bibi Andersson är filmens behållning som den diktatoriska abbedissan Rigissa) och Arn skickas till Jerusalem.

Väl på plats i det heliga landet deltar Arn i kriget mot muslimerna och är med och besegrar dessa vid slaget vid Montgisard: Men den som förväntar sig storslagna stridsscener med nerv och närvaro ska nog se på exempelvis Ridley Scotts Kingdom of heavenom samma krig. För i Arn är det platt så det förslår, förutom att striderna ser precis så pyttesmå ut som antalet statister tillät är det trist filmat och åskådaren har inte en chans att dras med eller engagera sig i bataljen.

Men Arn krigar ihop till ett fribrev och beger sig hemåt och hela bildspråket vid hemkomsten signalerar att det kommer minst en film till och då är det dags att summera en alldeles för lång film på 133 minuter. Det här var ingen bra början på en serie filmer.