Lågmäld Lowe bjöd på avslappnad show

Konsert

Nick Lowe

Kulturbolaget Malmö 20 april

För dum för pop är inte Nick Lowe, och hans poplåtar är sannerligen inte dumma heller. Så jag hoppas att den nu pågående skandinaviska turnén inte är ett tecken på att den gänglige brittiskeärkerockaren med de silvriga lockarna tröttnat på sånt.

Nu framträder han nämligen ensam med akustisk gitarr, om än med den enastående barbluespianisten Geraint Watkins som sällskap i några nummer, och de versioner han gör av egna och andras sånger är överraskande lågmäld a och stillsamma. Långt ifrån det oslipade, spontana rock'n'roll-ideal Lowe en gång blev känd för.

Stämningen bland den övervägande medelålders publiken är välkomnande. KB är bara drygt halvfullt – men det är riktiga fans som är här. Lowe är charmig och avslappnad, skämtar om att "gillar ni inte den här låten kan ni ju alltid gå till baren", och växlar mellan gammalt och helt nytt från en halvfärdig platta.

Efter en lågmäld inledning med bland annat "What's shaking on the hill" och den Cornwallska cowboysången "Indian Queens" blir det nästan pop med "Cruel to be kind" och John Hiatts "She don't love nobody".

När Geraint Watkins kommer tillbaks, efter att ha värmt upp publiken med ett roligt och själfullt set före Lowes, blir det bland annat en riktigt tivolifestlig "Half a boy".

Innerligheten blir så påtaglig att Nick ibland låter som om han sjöng för ett somnande barn. Och det blir ärligt talat på vippen till sömnigt i låtar som "You Inspire Me".

Men så samlar han ihop sig, och bränner iväg något som "I knew the bride when she used to rock'n'roll".

Klassikern "What's so funny 'bout peace, love & understanding" kommer dock i lågmäld förpackning, och det gör faktiskt att orden bränner än mer. Nick Lowe kan skriva smarta, roliga rocktexter, men "What's so funny" är mer förbannad – på ett bra sätt.

Visst behärskar Nick Lowe trubadurrollen, och den akustiska upplevelsen är inte dum - men jag föredrar fullt band och fullt ställ.

Lars Thulin