La Traviata - Malmö Opera

Uppsättningen av La Traviata på Storan i Malmö är en mosaik av tidsåldrar, från fransk dekadent societetssalong från anno 1850 till hypermodern 2000-talsinfluenser med häftig discodimma i designad nattklubb, via tydliga stråk av amerikanskt 1950-tal. Den lyxprostituerade Violettas kärlekshistoria med den passionerade Alfredo sjungs med stort patos och melodiskt klockrent av Charlotta Larsson och Thomas Piffka. Thomas Piffka och Charlotta Larsson gör huvudrollerna i La Traviata." BORDER="0"Thomas Piffka och Charlotta Larsson gör huvudrollerna i La Traviata. Föreställningen genomströmmas, den fullkomligen vibrerar av den starka urladdning som ligger latent, dels när det gäller passionen mellan Violetta och Alfredo, och dels genom den elakartade tuberkolos som den före detta kurtisanen Violetta så smärtsamt brottas med. Det är en lekfull föreställning som framförs, full av energisk framåtrörelse och kreativitet. Charlotta Larsson framstår alltmer som en av de klarast lysande sopranerna på Malmös operascen. Den dödssjuka Violetta mästerligt spelad av Charlotta Larsson." BORDER="0"Den dödssjuka Violetta mästerligt spelad av Charlotta Larsson. Prestationen i La Traviata framstår ännu bättre, ännu mer subtil och ännu mer virtuos än hennes förra roll som Tatjana i Eugen Onegin, som hon framförde på Storan förra säsongen. Framställningen har dock några fallgropar: Det brister på vissa punkter i andra akten, särskilt när Alfredo utmanar baronen, Violettas tidigare beskyddare, på en duell. Dessa scener har både sångligt och sceniskt några diffusa och ytterst vaga inslag. Det bär inte ända fram. Violettas syndiga systrar ställer till fest i La Traviata." BORDER="0"Violettas syndiga systrar ställer till fest i La Traviata. Likadant är det med zigenarkören och matadorkörens respektive insatser. Det blir en smula ostrukturerat, för att inte säga malplacerat, då körerna ska försöka integreras i operan. Det är i flera avseenden en raffinerad scenografi som Jamie Vartan har åstadkommit. Första akten, som ursprungligen utspelar sig hemma hos Violetta, i hennes lyxuösa salong, blir istället vid en badplats. In kommer ett hopptorn i naturlig storlek och det blånande vattenbrynet utgör sceneriet. Fest blir det med alla Violettas syndiga systrar. Symboliken är i allra högsta grad påtaglig då marschallerna brinner för full låga samtidigt som Alfredo med smäktande stämma, och på tydligt instruerat melodramatiskt manér, förklarar sin kärlek till Violetta. Istället för exklusiv festblåsa bär hon en turkos baddräkt. Snart inser hon att hon ska lämna sitt syndiga förflutna, för att gå in i ett trohetslöfte med Alfredo, vars namn "ristats in i hennes själ". En konstnärlig kulmen nås när Fredrik Zetterström med full sånglig kapacitet träder fram på scenen som Alfredos far. Uppmaningen till Violetta att hon ska lämna Alfredo, för att inte deras släkt ska befläckas på grund av hennes dåliga rykte, blir med största säkerhet en av de bästa stunderna i uppsättningen som regissören Thomas de Mallet Burgess åstadkommer. Dryckesvisan mellan Alfredo och Violetta, som visar kärlekens förrädiska men härliga berusning, blir också ett kraftprov. Bäst är Charlotta Larsson i Violettas stora aria "Ah fors´è lui" och följer med stor suggestionskraft och känslighet valsens virvlar. Slutscenen då lungsjuka Violetta dör utmattad i sin Alfredos armar i sovgemaket blir en värdig final, kryddad med stämningskapande finesser, till exempel gestalterna som syns bakom den vita, transparenta gardinen. Spelet och sången är överlag finstämd i Malmöuppsättningen. Under dirigenten Eric Soléns musikaliska ledning blir det långtifrån brutalt eller disharmoniskt, utan lugnt och beskedligt. Johan Persson